Grönare på andra sidan?

Är gräset grönare på andra sidan? Är så många av oss som ständigt söker, söker oss bort från det vi redan har. Ska det vara så? Räcker det att vara nöjd? Eller ska fullständig lycka alltid vara målet? Om all fokus går åt till att se allt man inte har, hur värt är det då att finna lyckan? Om resan till lyckan bara blir en påminnelse om allt man inte har eller kan få är det värt det då?

Läget i mitt liv nu är att jag har svårt att fokusera. Fokusera på att landa i lyckan som finns i mig. Jag ska allt som oftast överanalysera ett ord eller en känsla så att den tillslut blir negativ. Detta är helt och hållet tvärtom mot vad jag vill. Jag vill ju leva i känslan och behålla den och leva den fullt ut. Men som läget är nu så är det inte känslorna som får styra, det är mitt huvud. När jag känner lyckan så ska jag hitta något som inte är bra. När jag känner sorgen så ska jag förtvivlat hårt hålla mig kvar där för att bevisa att jag visst inte mår bra!

När det gäller mitt förhållande så är vissa stunder helt magiskt underbara och jag njuter verkligen. Vissa stunder så krossas allt jag känner och jag vill bara bort. Hur fan ska jag veta när jag känner "rätt". Visst känslan är alltid rätt, det vet jag. Men när det svänger värre än en gunga så blir jag frustrerad. Vara min partner kan inte vara lätt. Men han vet vad han har gett sig in på.

Fast det jag verkligen vill lära mig är att inte låta andra hålla mig tillbaka. Är jag glad då ska jag vara glad. Jag kan och vill inte ta ansvar för något annat eller någon annan. Jag kvävs ju annars...och vem blir lycklig av det?

PUSS PUSSS