Skyddsänglar

Do not search for us, we will find you. Do not wait for us, we are here, all ready. Do not whisper your name, we know it well. We have loved you forever, TIME WILL TELL. . . . . We are your Guardian Angels.

tisdag 17 juli 2012

Mitt sista inlägg...


Detta är min läxa. Att alltid vara sann mot mig själv. Att vara sann mot den jag är IDAG. Jag är inte den gamla Maria längre. Den som var rädd och den som just börjat sin resa. Jag är jag och jag lever NU. Jag behöver inte behaga andra för att bli älskad. Jag behöver endast vara sann mot mig själv, så kommer kärleken på köpet, både från mig själv och andra. Att jag lever mitt liv. Vad jag behöver och vad som är bra för mig, vet bara jag. Ingen annan kan säga åt mig vad jag behöver eller ska göra för att må bra. Det som är bra för någon annan behöver inte vara bra för mig. Jag ska helt enkelt vara trygg i det jag känner och känner jag att jag inte vill så ska jag säga nej. Vad anledningen till nejet är, är egentligen helt orelevant.  Jag går på min känsla och om någon frågar varför, så är det för att jag inte vill helt enkelt. 

Vissa saker i livet måste man ju göra. Det förstår jag, men just sådana frågor som om jag vill följa med hit och dit tex, att jag ska göra det här och det här, för det är bra! där ska jag fråga MIG själv vad Jag vill. Inte vad samhälle, vänner eller någon annan vill. Vad jag vill är det som räknas. Går jag emot min känsla så går jag emot mig själv, och mår då dåligt, vilket även resulterar i att den jag sa ja till fast inte menade det, inte heller får det särskilt kul. 

Sen gör jag gärna saker för någon annans skull, för de människor jag har nära, men då är det ju för att jag VILL det. Vill det för att jag älskar eller bryr mig om denne. Ge och ta, en balans i livet.

I och med detta, att jag kommit dit jag kommit i livet. Att jag tagit mig hit, till mig själv, till den orädda, till Maria, så känner jag inte att jag behöver min blogg längre. Den har hjälpt mig otaliga ggr med att analysera, ge svar på svåra frågor och gett mig bekräftelse och stöd. Men jag behöver inte längre analysera och gräva. Jag vill sluta med det och leva med den Maria jag är idag. Kanske kommer det komma upp gamla känslor, men då tar jag fram dom, kollar vad dom betyder och sedan bort med dom. Jag måste förstå att jag kommit fram till där jag ska vara nu. 

Jag har grävt länge nog, och jag har grävt så länge att jag inte riktigt vet hur jag ska sluta eller vad jag ska göra om jag inte gräver. Men jag tar nu ett steg i det. Jag slutar blogga. För jag känner att jag inte kan skriva från hjärtat längre och att jag då skriver för någon annans skull. Det är inte vad denna blogg handlar om. Den är i kärlek till mig själv och min resa. Nu har en del av min resa fått ett avslut och jag är glad för den jag är, glad för min familj, min älskade man, mina underbara barn, mitt fina hus, mina fina vänner och mitt givande jobb. Jag är nöjd och jag vill leva här och nu, för något annat existerar inte.

Tack till dig som läst och kommenterat. Jag önskar dig all lycka på din färd och ber för att  du aldrig glömmer att DU är viktigast i DITT liv.  

Tack till Katarina som lett mig på färden. Tack till alla människor jag mött på resan. Tack till min älskade man som stått vid min sida i alla år! Tack mina älskade barn som ger så mycket kärlek. Tack till mina fina vänner som lyssnat och försökt förstå. Tack till mig själv som aldrig gav upp. 7år har jag rest på just denna färd...

Nu börjar en ny resa och jag ser fram emot den!

VAR SANN I DITT TAL

TA INGET PERSONLIGT

TA INGET FÖR GIVET

GÖR ALLTID DITT BÄSTA

Du är värd allt, när du lever efter din vilja!

Kärlek och ljus // Maria


Jag har tillit till att livet och jag själv tar mig precis dit jag ska.

Några ord på vägen...







Igår läste jag en artikel om att det forskat på upplevelser som inträffar precis innan döden. Mycket intressant. Jag tror ju verkligen på att våra anhöriga kommer till oss från andra sidan om vi behöver hjälp, stöd, eller när vi ska dö tex. Jag har även upplevt det några ggr med våra äldre. Mycket ofta innan de ska dö så pratar de om syner och att det är någon i rummet. Jag tycker det är fint. Om nu den äldre inte bli störd av det. Då brukar jag säga att dom får säga åt dom att gå =)

Det är  ett väldigt tabu med dödsbäddsvisioner Läs artikeln här i SvD.

Efter jag läst artikeln, läste jag även kommentarerna. Jag visste ju innan ungefär hur dom skulle se ut. Men jag blir ändå så himla ledsen. En skrev att sånt här inte hör hemma på 2000 talet. MEN vart hör det hemma då? Är det inte dax att vi alla öppnar oss för saker som inte går att räkna ut med en matematisk formel? Måste allt vara så otroligt vetenskapligt? Måste vi kunna ta och känna för att kunna tro eller veta?

För mig är egentligen allt magiskt. Är det inte helt otroligt att vi kan bära ett barn i magen, att träden står i flera hundra år. Att solen ger oss liv, att hela universum fungerar. Vi vet nästan ingenting om universum och ändå tror de flesta att de vet allt. Allt är så mycket större och mäktigare än vad vi tror. Om det enda som existerar är det vi kan ta, smaka och se på, då finns inte alltså intuitionen, då finns inte den där känslan vi kan få om några nära till oss mår dåligt eller behöver oss, då finns inte moderns känsla för när hennes barn behöver henne, då finns inte mirakel, såsom att klara sig utan en skråma vid en hemsk bilolycka. Då har vi inte sanndrömmar eller drömmer om anhöriga natten innan de går bort. Måste allt förklaras? Är det farligt att KÄNNA vad som är rätt och fel, istället för att räkna ut det?

Hur många ggr har du fått en känsla, men gått emot den? Hur har resultatet blivit? Skulle du ha svängt där du först trodde, skulle du ha gjort slut när du först tänkte på det? Skulle du ha låtit bli att gå ut just den dagen för att du kände det på dig innan du gick? 

Känslan är mäktig och jag tycker det är dax att vi lyssnar på den mer. Lyssnar på vår inre röst. Den går inte att räkna ut och den går inte att se. Men den är alltid sann. Vi viftar ofta bort den och räknar hellre ut risker och resultat med huvudet istället, med ett sämre resultat , enligt mig.



HÄR skriver Gita om just detta. Att inte bli tagen på allvar för att man i första hand inte tänker logiskt, utan med känsla först.

Jag är gränslöst trött på att av samhällsnormen… och av mig själv, bli betraktad som fantasifull och oseriös därför att jag inte är en i första hand logisk person. Jag har genom livet många gånger fått erfara att min intuitiva intelligens och mina mediala förmågor vida överstiger andra personers intellektuella förmågor i problemlösning och framtidsplanering så det skulle vara fantastiskt att åtminstone av mig själv bli betraktad som en ovärderlig tillgång i olika avgörande offentliga sammanhang.  / Gita




Precis detta kan jag uppleva. Att jag betraktas som flummig eller oseriös. Det är verkligen det sista jag är. Jag tar människan på största allvar och allt som kommer med den.  Inte bara det jag kan ta och känna på, utan verkligen HELA människan!


Lita på din känsla!!


PUSS PUSS

Några ord på vägen...

Det mänskliga sinnets oförmåga, eller snarare ovilja att släppa det förflutna visas väl i denna berättelse.


De två munkarna Tanzan och Ekido, promenerade på en landsväg som hade blivit mycket lerig efter ett kraftigt regn. I närheten av en by träffade de på en ung kvinna som försökte ta sig över vägen, men lervällingen var så djup att den skulle ha förstört den vackra sidenkimonon hon hade på sig. Tanzan tog henne genast i famnen och bar henne över vägen.
Munkarna gick vidare under tystnad. Fem timmar senare när de närmade sig templet där de skulle övernatta kunde Ekido inte lägga band på sig längre. "varför bar du den där flickan över vägen?" frågade han. "vi munkar får ju inte göra sådant"
"Jag satte ned flickan för flera timmar sedan," sa Tanzan. "Bär du på henne fortfarande"?

Föreställ dig nu hur livet skulle vara för någon som lever som Ekido hela tiden, som är oförmögen och ovillig att släppa taget om händelser och situationer och därmed samlar på sig mer och mer "skräp" i sitt inre, så får du en uppfattning om hur livet är för de flesta människor på jorden. Vilken tung börda de bär omkring på från det förflutna.

Det förflutna ligger kvar i dig som minnen, men minnena är i sig inget problem. I själva verket är det genom minnen som vi lär oss något av det förflutna och av tidigare misstag. Det är bara när minnena, det vill säga tankarna på det förflutna, tar över dig helt och hållet som de förvandlas till en börda, blir till ett problem, och blir en del av din självbild. Din personlighet, som är betingad av det förslutna, blir då ditt fängelse.

Människor begränsar sig genom allt de är missnöjda över, ångrar, är arga för eller har skuldkänslor för. Deras känslomässiga tänkande har blivit till deras jag, och därför håller de fast vid den gamla känslan eftersom den stärker deras identitet.

Vi kan lära oss att bryta vanan att samla på oss och vidmakthålla gamla känslor. Vi kan göra det genom att släppa taget. Vi kan lära oss att inte hålla situationer och händelser levande i våra tankar och känslor utan istället ständigt leda tillbaka vår uppmärksamhet till det jungfruliga,tidlösa NUET. Då blir själva vår Närvaro vår identitet, snarare än våra tankar och känslor.

Ingenting har någonsin hänt i det förflutna som kan hindra dig från att att vara närvarande här och nu; Det är bara ditt missnöje och din bitterhet inför det förflutna som kan göra det, och om det förflutna inte kan hindra dig från att vara närvarande här och nu, vilken makt har det då??

Ur: En ny jord. Av: Eckhart Tolle.

Några ord på vägen...


Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du endast såg ett par fotspår - då bar jag dig.


söndag 15 juli 2012

Tjejkvällen!

Jag bjöd till tjejkväll! Fina vänner kom och alla bar de med sig något att äta på :)!
Jag bjöd på Grekisk pyttipanna med vitlökssås. Anna hade med sig gudomligt bröd. Glass och jordgubbar till efterrätt från Lotta. Tack alla för allt ni bidrog med. Och tack för fina värdinnegåvor!!

Jag hade jättekul och mycket skratt blev det.

Tack för att ni förgyllde mitt hem och mitt hjärta!

Puss puss

torsdag 12 juli 2012

Effektiv

Jobbat som en tok.. Samtal från dagis, åka och hämta en hängig Annea.. Hem, trött men speedad från jobbet, slänger i en tvätt och städar hela huset.. Hinner till och med styla om ännu mer i vardagsrummet.. Älskar vitt och blommor..! Och nu sitter jag i soffan efter att ha slängt ihop en fiskgratäng och tränat rygg, mage och lite ben! Effektiv var ordet!
Får jag ett inspirerat ryck så är det lika bra jag hänger på :)

Imorgon sista dagen på jobbet!!!

Puss puss

fredag 6 juli 2012

Förvirring






Jag tror aldrig jag varit mer klar och jag tror aldrig jag varit mer förvirrad. Jag vet och känner så mycket nu att jag fått en överdos, en överdos av klokhet som jag inte kan leva upp till. Allt är så otroligt tydligt men ändå så oklart. Eller gör jag det oklart för att jag inte vågar se?! Det är ju det som är frågan. Vågar jag inte se, se hur jag visst är precis den jag ska vara. Jag får inte ihop det, ibland blir det faktiskt övermäktigt att hålla mig upp...att veta är samtidigt att slå på mig själv, för att jag vet, men gör något annat.

Men jag är ju mänsklig eller hur?! Jag får ha dåliga dagar då jag är sur, arg och helt hopplös, jag får vara opedagogisk, rastlös och tjatig mamma till mina barn. En mamma är oxå människa som Mia Kärringer säger. Ja, för tusan, jag är oxå människa och jag kan oxå gå sönder. Hur viktigt jag än tycker det är att lyssna, förstå och finnas för mina barn, så faller jag där, jag orkar inte, jag faller och jag känner skuld.

Denna skuld, som är så avskyvärd. Vad har jag att känna skuld för? Att jag är människa? Att jag gör mitt bästa, men att det inte alltid räcker? Att jag inte alltid lever upp till den bild jag skapar av mig själv? Jag vill kunna vara människa utan att känna skuld. Jag lär mig ju, varje dag, varje minut.

Kanske har jag skalat av mig några skal men har hundra kvar. Ja, men då tar jag ett i taget och njuter av resan till min mitt. Våga leva, medans jag lever. Inte ett liv till i samma mönster!

PUSS PUSS

Jag måste ha rötter innan jag kan få grenar...

You got the music in you...dont give up!

torsdag 5 juli 2012

tisdag 3 juli 2012

Morgonguld

Längtar tills jag får gå upp med solen och ut på grusvägen imorgon!

Godnatt!

Puss

Utflykt

Vi tog oss en cykeltur på kvällen. Annea cyklade en mil med sina små ben! Så duktig!

Puss

måndag 2 juli 2012

Min tro





Nu ska jag försöka förklara min tro. Jag brukar ha svårt att förklara, särskilt för de äldre, då de frågar om jag tror på Gud.

Jag tror på Gud. Jag tror på änglar. Men för mig är inte Gud en gubbe som styr och ställer. Gud är en kraft som finns inom oss alla. En kärlekskraft och ett ljus som vi alla bär. Jag har valt att känna den kraften, jag har valt att be om hjälp och stöd.
 Jag vill vara kopplad till både himlen och jorden. En balans där emellan. Jag tror på kärleken och dess kraft, om jag sedan kallar det för gud eller ande eller något annat spelar ingen roll. Jag menar på att vi alla bär på oändlig kraft och oändlig kärlek, till oss själva och andra, till jorden och universum. En del väljer att se det, andra inte. Jag har valt att känna och se den kraften. Jag ber kraften om hjälp, och jag får den hjälpen.

Jag känner inte att jag behöver ett tempel eller en kyrka för att tro. Jag kan gå ut i skogen, gå på mina morgonpromenader och KÄNNA all kraft där. Jag går in, in i mig där kraften bor. Där JAG bor.

Jag kan älska ytliga saker med. Men att veta vad som är yta och vad som är djup, är viktigt för mig. Vem är det som talar, är det jag eller är det egot.  Där i ligger skillnaden. Jag är inte djup hela tiden och går och talar om andlighet. För Jag är människa på denna jord och jag har mycket kvar att lära innan jag kan sväva upp i det blå.  Men att känna en koppling till mitt inre och till kärleken i universum, det är min tro, min livslina, kopplingen till alltet.





söndag 1 juli 2012

Världens bästa...

Farmor...

Fest

Kalaset gick hur bra som helst. Inga tårar, inga slagsmål, bara skratt och sockerrus =)

Efter kalaset var det dax att åka på 35+35 årsfest. Hur kul som helst och jag fick dansa..äntligen. Som jag längtat. Dansade så det slog gnistor =) Tack finaste Sara för att vi fick komma! 

Jag gav Sara en fin gåva, jag gav bort Katarina! Spännande =)





Lite slapp innan vi gick till festen

Galna brudar.

Fina Sara och jag

Strike a pose

Hetare par får man leta efter =)

Som sagt, det slog gnistor =)

Birgitta ville posa med mig =)

Världens finaste Gustaf! Han är riktigt snygg min man!

De två födelsedagsbarnen