Mitt sista inlägg...

Detta är min läxa. Att alltid vara sann mot mig själv. Att vara sann mot den jag är IDAG. Jag är inte den gamla Maria längre. Den som var rädd och den som just börjat sin resa. Jag är jag och jag lever NU. Jag behöver inte behaga andra för att bli älskad. Jag behöver endast vara sann mot mig själv, så kommer kärleken på köpet, både från mig själv och andra. Att jag lever mitt liv. Vad jag behöver och vad som är bra för mig, vet bara jag. Ingen annan kan säga åt mig vad jag behöver eller ska göra för att må bra. Det som är bra för någon annan behöver inte vara bra för mig. Jag ska helt enkelt vara trygg i det jag känner och känner jag att jag inte vill så ska jag säga nej. Vad anledningen till nejet är, är egentligen helt orelevant.  Jag går på min känsla och om någon frågar varför, så är det för att jag inte vill helt enkelt. 

Vissa saker i livet måste man ju göra. Det förstår jag, men just sådana frågor som om jag vill följa med hit och dit tex, att jag ska göra det här och det här, för det är bra! där ska jag fråga MIG själv vad Jag vill. Inte vad samhälle, vänner eller någon annan vill. Vad jag vill är det som räknas. Går jag emot min känsla så går jag emot mig själv, och mår då dåligt, vilket även resulterar i att den jag sa ja till fast inte menade det, inte heller får det särskilt kul. 

Sen gör jag gärna saker för någon annans skull, för de människor jag har nära, men då är det ju för att jag VILL det. Vill det för att jag älskar eller bryr mig om denne. Ge och ta, en balans i livet.

I och med detta, att jag kommit dit jag kommit i livet. Att jag tagit mig hit, till mig själv, till den orädda, till Maria, så känner jag inte att jag behöver min blogg längre. Den har hjälpt mig otaliga ggr med att analysera, ge svar på svåra frågor och gett mig bekräftelse och stöd. Men jag behöver inte längre analysera och gräva. Jag vill sluta med det och leva med den Maria jag är idag. Kanske kommer det komma upp gamla känslor, men då tar jag fram dom, kollar vad dom betyder och sedan bort med dom. Jag måste förstå att jag kommit fram till där jag ska vara nu. 

Jag har grävt länge nog, och jag har grävt så länge att jag inte riktigt vet hur jag ska sluta eller vad jag ska göra om jag inte gräver. Men jag tar nu ett steg i det. Jag slutar blogga. För jag känner att jag inte kan skriva från hjärtat längre och att jag då skriver för någon annans skull. Det är inte vad denna blogg handlar om. Den är i kärlek till mig själv och min resa. Nu har en del av min resa fått ett avslut och jag är glad för den jag är, glad för min familj, min älskade man, mina underbara barn, mitt fina hus, mina fina vänner och mitt givande jobb. Jag är nöjd och jag vill leva här och nu, för något annat existerar inte.

Tack till dig som läst och kommenterat. Jag önskar dig all lycka på din färd och ber för att  du aldrig glömmer att DU är viktigast i DITT liv.  

Tack till Katarina som lett mig på färden. Tack till alla människor jag mött på resan. Tack till min älskade man som stått vid min sida i alla år! Tack mina älskade barn som ger så mycket kärlek. Tack till mina fina vänner som lyssnat och försökt förstå. Tack till mig själv som aldrig gav upp. 7år har jag rest på just denna färd...

Nu börjar en ny resa och jag ser fram emot den!

VAR SANN I DITT TAL

TA INGET PERSONLIGT

TA INGET FÖR GIVET

GÖR ALLTID DITT BÄSTA

Du är värd allt, när du lever efter din vilja!

Kärlek och ljus // Maria

Jag har tillit till att livet och jag själv tar mig precis dit jag ska.