Igår läste jag en artikel om att det forskat på upplevelser som inträffar precis innan döden. Mycket intressant. Jag tror ju verkligen på att våra anhöriga kommer till oss från andra sidan om vi behöver hjälp, stöd, eller när vi ska dö tex. Jag har även upplevt det några ggr med våra äldre. Mycket ofta innan de ska dö så pratar de om syner och att det är någon i rummet. Jag tycker det är fint. Om nu den äldre inte bli störd av det. Då brukar jag säga att dom får säga åt dom att gå =)
Det är ett väldigt tabu med dödsbäddsvisioner Läs artikeln här i SvD.
Efter jag läst artikeln, läste jag även kommentarerna. Jag visste ju innan ungefär hur dom skulle se ut. Men jag blir ändå så himla ledsen. En skrev att sånt här inte hör hemma på 2000 talet. MEN vart hör det hemma då? Är det inte dax att vi alla öppnar oss för saker som inte går att räkna ut med en matematisk formel? Måste allt vara så otroligt vetenskapligt? Måste vi kunna ta och känna för att kunna tro eller veta?
För mig är egentligen allt magiskt. Är det inte helt otroligt att vi kan bära ett barn i magen, att träden står i flera hundra år. Att solen ger oss liv, att hela universum fungerar. Vi vet nästan ingenting om universum och ändå tror de flesta att de vet allt. Allt är så mycket större och mäktigare än vad vi tror. Om det enda som existerar är det vi kan ta, smaka och se på, då finns inte alltså intuitionen, då finns inte den där känslan vi kan få om några nära till oss mår dåligt eller behöver oss, då finns inte moderns känsla för när hennes barn behöver henne, då finns inte mirakel, såsom att klara sig utan en skråma vid en hemsk bilolycka. Då har vi inte sanndrömmar eller drömmer om anhöriga natten innan de går bort. Måste allt förklaras? Är det farligt att KÄNNA vad som är rätt och fel, istället för att räkna ut det?
Hur många ggr har du fått en känsla, men gått emot den? Hur har resultatet blivit? Skulle du ha svängt där du först trodde, skulle du ha gjort slut när du först tänkte på det? Skulle du ha låtit bli att gå ut just den dagen för att du kände det på dig innan du gick?
Känslan är mäktig och jag tycker det är dax att vi lyssnar på den mer. Lyssnar på vår inre röst. Den går inte att räkna ut och den går inte att se. Men den är alltid sann. Vi viftar ofta bort den och räknar hellre ut risker och resultat med huvudet istället, med ett sämre resultat , enligt mig.
HÄR skriver Gita om just detta. Att inte bli tagen på allvar för att man i första hand inte tänker logiskt, utan med känsla först.
Jag är gränslöst trött på att av samhällsnormen… och av mig själv, bli betraktad som fantasifull och oseriös därför att jag inte är en i första hand logisk person. Jag har genom livet många gånger fått erfara att min intuitiva intelligens och mina mediala förmågor vida överstiger andra personers intellektuella förmågor i problemlösning och framtidsplanering så det skulle vara fantastiskt att åtminstone av mig själv bli betraktad som en ovärderlig tillgång i olika avgörande offentliga sammanhang. / Gita
Precis detta kan jag uppleva. Att jag betraktas som flummig eller oseriös. Det är verkligen det sista jag är. Jag tar människan på största allvar och allt som kommer med den. Inte bara det jag kan ta och känna på, utan verkligen HELA människan!
Lita på din känsla!!
PUSS PUSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just DIN kommentar!