Vad är det i mig som inte tycker att jag är värd det bästa. Vad är det i mig som sätter en gräns för hur bra jag ska få må, hur bra min kropp ska må? Vem satte den gränsen och varför? Svaret är ju alltid, Jag själv. Men varför?
Jag tänker inte sådana tankar, jag tänker aldrig att jag INTE är värd eller att Nu sätter jag en gräns. Det liksom blir så ändå, som någon slags osynlig tråd jag satt upp för länge länge sedan. Den hänger fortfarande kvar, och så länge tråden är där så kommer jag alltid att stanna på samma gräns. Jag kommer en bra bit, men sen säger det stopp och jag står vid den där tråden och känner att jag ger upp. Det är INTE jag. Jag ger inte upp! Det är något riktigt gammalt, något jag satte där, kanske när jag var liten, en gräns för hur mycket kärlek jag får ge mig själv och andra, hur mycket kärlek jag får ta emot. Så jävla sjukt. Dessa gränser jag satt upp.
Å Jag vet att det finns fler människor med dessa osynliga men ack så starka gränser, som de satt upp alldeles själva, för att straffa sig själva. För att känslan av att inte alltid vara värd det bästa tar över.
Hur blev det så, hur kan jag vara så grym mot mig själv, hur kan jag inte se min egen storhet..hur kan inte alla se sin egen storhet, alla magi som vi alla bär på?
Jag vill inte ha tråden kvar. Den ska bort och det enda sättet är att ÄLSKA, rent och ärligt rakt in i själen. KÄNNA med hela mitt väsen att jag finns och är viktig, vacker, värd att älska och värd att älskas!
Vill du ha din gräns kvar?
PUSS PUSS
