Är det farligt att var ensam? Är det då rösterna i huvudet hörs för högt. Är det då vi inser vilka vi är på riktigt. Är det skrämmande? Ja som tusan, men en nödvändighet för att ta sig framåt i livet och se vem jag är. Jag älskar ensamheten. Jag älskar att upptäcka nya sidor hos mig själv. Att få tyst på rösten i huvudet och bara känna med hjärtat. Det är vackert.
Just nu känner jag harmoni i att vara jag. Men det är fortfarande saker som skrämmer mig. Att våga börja plugga till exempel. Jag söker efter varför denna obefogade rädsla infinner sig hos mig. Denna känsla av att inte klara av. Den är ju helt befängd. Om det är någon som vet att jag klarar det så är det ju jag. Men ändå gror den där, rädslan. Ett nytt kapitel i mitt liv är på väg. Jag känner det starkt. Förändring är nästan alltid skrämmande i början, men mynnar oftast ut i något ljust och vackert. Jag ska ta reda på denna obefogade rädsla hos Katarina på tisdag. Den ska bort. Jag ska bli fri! Det nya kapitlet ska börja i kärlek och inte i rädsla. Jag vet ju att min väg är förberedd. Jag ska nu våga ta en fot före den andra, steg för steg och gå denna väg.
kärlek!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just DIN kommentar!