Ofta börjar det med att jag sett eller hört ett barn fara illa. Jag känner deras ångest och hur deras kärlek verkligen slits bort från dom och de stänger in sig i ett svart hål. Dom slutar tro på kärleken och att dom är värda den. Dom ger upp och tror på det de vuxna säger..ord är ofta värre än slag. Ord sitter fast medans blåmärken sakta men säkert försvinner.
I en period nu har dessa barn kommit till mig..jag vet ej varför men jag känner smärtan så starkt. Jag har fått be för deras själar för att jag ska kunna andas. Är nog maktlösheten som gör att det känns så svart. Något i mig vill att jag känner denna smärta. Något vill att jag ska släppa och öppna upp just denna del av mig ännu mer. Tanken på det gör mig inte rädd, men väldigt liten.
Jag återkommer ofta till min lilla flicka. Till den lilla flickan som är jag. Hon har kommit långt..men jag har inte helt och fullt tagit mig till henne och verkligen fått henne att förstå att hon är älskad. Jag vet att hon är det, men inte hon. Eller är det tvärtom?
Innan jag kan bli helt fri så är det detta jag har kvar att släppa...sorgen!
Ja, den där sorgen som kommer, när vi tappar flickan, oss själva då blir det tomt och sorgen infinner sig. Då vi aldrig är ensamma, men när kontakten inte finns med henne/själen då är det vilset, tomt och sorgset..
SvaraRaderaNär jag va på min senaste kurs så va det mkt med flickan o jag, blev jag+jag, hand i hand gick vi därifrån, jag omfamnar henne men ibland glömmer jag av mig, och när jag tittar tillbaka så är det dom gångerna då jag har tappat henne som min sorg va/är störst... lilla älskade jag, som jag sa igår, hur kan vi ens vara elaka mot oss själva, då högsta ljuset är allt inom oss..vi är alltet <3 ALL kärlek till oss, älskade & underbara