Det är svårt att förklara. Min barndom var inte dålig alls. Den var helt ok och jag anser den vara lycklig. Det är bara att känslan av ensamhet och av att inte bli förstådd har följt med mig alla år. OM det nu var händelsen jag gick tillbaka till med Katarina eller om det var något annat som hände, det vet jag ej. Men jag vet ju att känslan alltid funnits där. Den har fått mig att fatta dåliga beslut i livet, den har fått mig att inte tro på mig själv och att inte älska mig själv. Den lilla flickan var alldeles för ledsen för att förstå att jag kunde älska mig själv och var värd att älskas på alla sätt. Hon hade stängt.

Genom gråten har jag Nu släppt den känslan och jag hoppas jag kan hantera den bättre OM den skulle komma tillbaka!

Att se och höra ett barn. Det är det viktigaste som finns. Det som är litet för oss är stort för ett barn. Barnen är så öppna och oskyldiga och tar in allt som sägs...Tänk på orden som kommer ur din mun och tänk på orden som inte kommer ur din mun. Du kan aldrig säga för många ggr att du älskar någon. Särskilt inte till ett barn.

KÄRLEK // MARIA