Att bära på det förflutna.

Det mänskliga sinnets oförmåga, eller snarare ovilja att släppa det förflutna visas väl i denna berättelse.

De två munkarna Tanzan och Ekido, promenerade på en landsväg som hade blivit mycket lerig efter ett kraftigt regn. I närheten av en by träffade de på en ung kvinna som försökte ta sig över vägen, men lervällingen var så djup att den skulle ha förstört den vackra sidenkimonon hon hade på sig. Tanzan tog henne genast i famnen och bar henne över vägen.

Munkarna gick vidare under tystnad. Fem timmar senare när de närmade sig templet där de skulle övernatta kunde Ekido inte lägga band på sig längre. "varför bar du den där flickan över vägen?" frågade han. "vi munkar får ju inte göra sådant"

"Jag satte ned flickan för flera timmar sedan," sa Tanzan. "Bär du på henne fortfarande"?

Föreställ dig nu hur livet skulle vara för någon som lever som Ekido hela tiden, som är oförmögen och ovillig att släppa taget om händelser och situationer och därmed samlar på sig mer och mer "skräp" i sitt inre, så får du en uppfattning om hur livet är för de flesta människor på jorden. Vilken tung börda de bär omkring på från det förflutna.

Det förflutna ligger kvar i dig som minnen, men minnena är i sig inget problem. I själva verket är det genom minnen som vi lär oss något av det förflutna och av tidigare misstag. Det är bara när minnena, det vill säga tankarna på det förflutna, tar över dig helt och hållet som de förvandlas till en börda, blir till ett problem, och blir en del av din självbild. Din personlighet, som är betingad av det förslutna, blir då ditt fängelse.

Människor begränsar sig genom allt de är missnöjda över, ångrar, är arga för eller har skuldkänslor för. Deras känslomässiga tänkande har blivit till deras jag, och därför håller de fast vid den gamla känslan eftersom den stärker deras identitet.

Vi kan lära oss att bryta vanan att samla på oss och vidmakthålla gamla känslor. Vi kan göra det genom att släppa taget. Vi kan lära oss att inte hålla situationer och händelser levande i våra tankar och känslor utan istället ständigt leda tillbaka vår uppmärksamhet till det jungfruliga, tidlösa NUET. Då blir själva vår Närvaro vår identitet, snarare än våra tankar och känslor.

Ingenting har någonsin hänt i det förflutna som kan hindra dig från att att vara närvarande här och nu; Det är bara ditt missnöje och din bitterhet inför det förflutna som kan göra det, och om det förflutna inte kan hindra dig från att vara närvarande här och nu, vilken makt har det då??

Ur: En ny jord. Av: Eckhart Tolle.