Det tog ett tag för mig. Att inse att det jag gör duger och är bra. Hur jag ser ut duger. När jag stod där och tränade och tittade mig i spegeln för ett år sedan, så var jag inte nöjd. Jag hade gått ner flera kilo, fått massor av muskler, men ändå såg jag bara det som var kvar av fläsket, inte det resultat som jag verkligen åstadkommit. Om jag ändå inte är nöjd, varför ska jag då pressa mig själv så hårt att det gör ont? Ont i själen av att känna att jag inte duger som jag är.
Jag älskar att träna. Men när det blev en skuldbelagd resa så sprack det. Jag vill träna för min skull och för att jag vill njuta av livet och min kropp. Inte för att pressa fram ett särskilt resultat under en viss utsatt tid. Den pressen gör att jag till slut sparkar bakut. Jag behöver finna en väg där resan räknas också och inte bara resultatet.
Att hitta balansen i livet är min största utmaning. Att vara så pass snäll mot mig själv att jag tillåter mig njuta av resan, min kropp, min själ och allt som kommer med att förändra och förbättra mitt inre och yttre. Att se varje steg som en framgång istället för att se hur många steg det är kvar. Så jag vill njuta... NU!
Som mitt instagraminlägg sade för 21 veckor sedan. Att aldrig vara nöjd är en livstidsbestraffning.
Pusssss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just DIN kommentar!