När Stella kom till jorden

Nu är hon här. Efterlängtade Stella ❤️ Sista tiden kändes som år! Jag var tung, osmidig och väldigt full av vatten! 

Måndag natt började jag få värkar. Men dom var inte regelbundna, så inget att ringa förlossningen för. På tisdagen under dagen hände ingenting. Jag kände mig uppgiven och tänkte att jag skulle få gå gravid resten av livet! 

Jag valde att sova i soffan den natten ifall det skulle sätta igång. Hade värkar då och då, somnade mellan 00-01.30. Vaknade av värkar. Jag klockade dom men dom var så oregelbundna så jag struntade i det tillslut och tänkte att jag känner när det blir tätt mellan dom. 

Men jag han inte riktigt uppfatta att dom kom tätt. Helt plötsligt hjälpte inte något. Jag kunde inte ligga, sitta eller stå, jag ville helst flyga, men den färdigheten har inte jag :). Jag gick in till Gustaf som låg och sov. Klockan var nu ca 04.30. Jag väckte honom och sa att han måste ringa förlossningen för att jag kan inte prata! Han tyckte dock att han skulle ringa min far först. Det tar ca 35 min vanligtvis att åka från där far bor till oss, så Gustaf va smart som ringde honom först. Sen ringde han förlossningen som sa att vi kunde komma in. 

Jag hade fruktansvärt ont nu. Så ont hade jag inte med mina andra två när jag åkte in. Så jag visste nånstans att jag borde sagt till tidigare. Men nu var det som det var. Jag stod och skrek i sovrummet och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen av all smärta. Gustaf lotsade ut mig i bilen. Min far kom. Det tig honom ca 20 min att komma, så gasen hade nog varit i botten. Klockan var nu 04.55. Vi åkte in med mig bankandes i biltaket. Kl 05.10 var vi framme. Gustaf släppte av mig och skulle parkera. Jag fick stanna några ggr på vägen då kraftiga värkar kom. Att det tryckte på neråt gjorde det inte lättare. 

Två barnmorskor mötte upp mig och tog mig direkt till ett rum. Jag hade svårt att svara på alla frågor då jag hade så ont. Dom hjälpte mig att lägga mig i sängen och ta av mig på underdelen. Gustaf kom och dom undersökte mig. 6 cm var jag öppen. Jaaaa, jag var inställd på att vara öppen 1 cm, vilket egentligen var absurt med tanke på hur min kropp kändes :). Men efter Elias förlossning vågade jag inte hoppas på annat. 

Men nu var jag alltså öppen 6 cm. Jag fick lustgas och sög i mig för glatta livet. Hjälpte inte mycket, men fick mig att slappna av iallafall. Kl var nu ca 05.40. Vattnet gick. Dom hade svårt att hitta Stellas hjärtslag och dom fick inte dit grejen på Stellas huvud heller. Så läkare kom in oxå, gjorde ultraljud. Allt var otroligt obekvämt, ville inte att någon tog på mig alls nu när värkarna mer eller mindre kom konstant. Stella sprattlade som tusan där inne, så vi visste att hon var ok. 

Jag ser att BM tar fram bordet med alla redskap och att dom tar på dig förkläden. Jag tänkte för mig själv att det var konstigt, sånt gör dom ju när barnet ska komma ut. Plötsligt när jag drar i mig lustgasen så kommer urdjuret fram och dom välkända brunstiga lätena kommer ur mig ( ni som fött barn vet vad jag menar) Va?? Ska jag krysta nu?? Jag fattade ingenting. Min kropp fattade, men inte mitt psyke. Jag var nu helt öppen. Kl är ca 06.00. Jag har alltså öppnat mig sista 4 cm på en kvart. 

- Följ kroppen! säger BM. 

Ok, jag krystar alltså. Bara att hänga med. Finns liksom inget annat val. Lustgasen tog dom bort, upp med benen i stöden och fram med handtagen att dra i. Stella ville ut, och det med fart. Jag kände allt så tydligt och så klart. Hela vägen ner och ut kände jag. Det var läskigt som tusan. Att få ut något som i mitt psyke inte alls kan komma ut där nere. Att helt och hållet lita på att kroppen gör det den ska, att lita på BM som sa åt mig att ta i, att lägga hakan mot bröstet och pressa ut mitt barn. Jag var livrädd samtidigt som jag var starkast i världen. 06.15 kom hon ut! Det enda jag  sa var att jag fattar ingenting, jag skulle ju vara här i 19 timmar!! Är hon redan här?? På 45 min!! Allt var överväldigande. Vi skulle ju hinna instagramma jag och Gustaf. Vi skulle ju gå runt här, kanske äta lite och hinna prata. Vi hann inte med något sådant. Vi kom dit och helt plötsligt var hon ute. 3:an blev verkligen inte som någon av dom andra förlossningarna. 

Samtidigt som det var skönt att hon kom ut så snabbt så var det så ofattbart för mitt psyke. Jag tror inte jag förstod förens dagen efteråt. 

Nu är hon iallafall här och vi mår bra. Jag är trött och känslig. Men så är det ju. 

Barnmorskorna var underbara och Gustaf sa alla de rätta sakerna ❤️ Tack! 

Jag längtade sååå och plötsligt var hon här och nu ska jag inte uppleva en förlossning igen. Är mycket blandade känslor i det. Vill uppleva det igen, men samtidigt inte. Är ett mirakel varje gång och jag är lyckligt lottad som har fått uppleva detta 3 ggr nu. Tacksam!

- Maud Anna-Lisa Stella Eklöf. 4290g och 51cm. Välkommen till jorden ❤️🙏