Kaos i min knopp och en alldeles underbar liten människa.
Jaha, då var jag här igen. I hormonträsket. När ett barn föds, föds även en hel del bergochdalbanehormoner! Jag var inte riktig beredd. Efter att endorfinerna avtog var det som att luften gick ur mig. Kvar är en känslig, ganska sur och gråtmild Maria.
Den skummaste känslan är att jag längtade efter förlossningen så länge och när hon kom så liksom var det bara över. Vad hände?
Det är som när man var liten och längtade efter julafton och när julafton väl kom så var den över på ett kick och den där extaskänslan liksom bara var borta.
Det är nästan som en sorgeprocess, att bearbeta att jag aldrig kommer att få uppleva Stellas förlossning igen. Är en så otroligt stark upplevelse och jag upplevde Stellas förlossning väldigt starkt och medvetet.
Det allt handlar om är att våga prata om det. Hur "tokiga" än känslorna är. Jag jobbar med det, att prata! Att ta upp känslan så fort den kommer och inte vänta med att säga något som stör mig eller känns fel. Gör jag det så slipper jag ju fundera och gräma mig över saker som allt som oftast inte är som jag tror. Även om jag vet att känslan är ologisk så finns den ju där, och blir då verklig. I och med det så måste den ändå tas på allvar och pratas bort! Annars växer den och blir en del av mig på alldeles fel sätt.
Som sagt, jag jobbar på det!
Idag har jag hur som tagit första steget ut i träningsvärlden igen! Jag har lånat Olga Rönnbergs träningsbok för nyblivna mammor!
Kära nån, jag gjorde plankan! Och det var jobbigt! Haha! Tänk när jag tittar tillbaka på detta (när jag har magrutor) ;) och gör plankan över minuten med tårna i golvet och inte knäna! Gött mos! Jag SKA dit!
Träning ger energi och liv. Jag är så tacksam att jag har motivation och känner glädje inför rörelse och motion. Träningen kommer att ta mig ur det negativa hormonträsket, det vet jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just DIN kommentar!