Kropp och knopp

Jag är en sån, en sån som går upp massor i vikt när jag är gravid. Ca 30 kilo varje gång. Denna gång vägde jag in mig tungt redan från början, därför blev slutsiffran rekordhög! När jag klev upp på vågen på förlossningen så stod det 111 kg! Fyyyy faaaan var min kommentar. Barnmorskan försökte vara snäll och sa - men du är ju gravid. 

Haha må så vara, men tung var jag. Nu efter ca 3 veckor är jag under hundra sträcket. 

Jag har ju klarat detta förr. Jag Vet att jag klarar det och motivationen till att träna är stark. 

Jag skrev för ett par år sedan. Att det där med att aldrig vara nöjd är en livstidsbeatraffning. Jag har varit där, i min toppform och ändå inte varit nöjd, bara sett skavanker och inte se framstegen. Att träna hårt äta rätt, bli vältränad och sedan ändå inte se det när jag tittar i spegeln! Vad är då vitsen med allt slit?? 

Nej, denna gång vill jag göra allt det, men med glädje, tålamod och med kärlek till min kropp genom hela resan. Att se målet framför mig utan att stressa. Ta en dag i taget och se resultaten med positivitet. 

Det kommer bli tufft vissa dagar. Men då får jag fokusera på att jag klarat detta förr! Allt går bara jag vill! 

Under allt det slappa finns ju mina muskler och bara väntar på att få användas.

Allt detta för att må bra innifrån och ut. Jag mår inte bra av att vara så här tung. Min kropp mår inte bra och mitt psyke mår inte bra. I dec kan jag börja lyfta på gymmet igen. Nu är det fokus på promenader och stabilitetsövningar för bålstyrkan. 

Mål 1: gå 5 km i hyfsat tempo! 

Från 111 till 70. Kom igen!! Bilderna visar att jag gjort det förr. Från missnöjd, deppig och överviktig. Till stark, glad och hyfsat nöjd. Som sagt så ska nöjdheten slipas till denna gång. 

Viktigast av allt är kärleken till mig själv och min kropp. Utan kärleken är musklerna inget att ha. Jag vill ha både och!