Obehagligt

Jag funderar mycket på det här med demens. För anhöriga är ju det det värsta som kan hända egentligen. Deras mor/far/syster/bror blir först en helt annan människa och tillsut känner dom inte ens igen dig längre. Tänk att hälsa på sin mor och hon vet inte vem du är. Vilken svår resa. Att se sin nära dö långsamt..dö ifrån dig bit för bit. Det enda "positiva" är väl att man hinner sörja och att döden blir en befrielse istället för något annat.

Jag funderar mycket på varför man blir dement..varför hjärnan och kroppen väljer att gå in så hårt i sig själv så man tillslut inte ens ser andra människor. Man bli ett skal med en kropp. Talaren beskrev igår att när hon såg på sin mor och försökte få kontakt genom att sjunga, tala, ge massage, så såg hennes mor rakt igenom henne. Hon existerade inte alls för henne. Vilken obehaglig känsla. Hennes mor dog vid 70 års ålder. Tidigt alltså. Då hade hon varit dement i ca 10 år.

Fick en sådan stark känsla av att jag aldrig vill att mina barn ska få uppleva det. Jag fick nästan en panikkänsla över att jag en dag ska lämna dom. Kan komma över mig sådan sorg över att dom växer upp. Fast samtidigt en glädje. Är ju så underbart att vara barn och bara se kärlek. Vill att dom stannar där så länge som möjligt. Innan den hårda världen tar ned dom!

Lite tankar från mig!!

PUSSSSSS