Att alltid vilja vara bäst

Asså fy vad äckligt! Men man ska ju "feel good" av den och det är vad jag behöver nu. Feel good alltså! Är mycket i huvudet nu och jag får inget utlopp för det när jag inte kan träna. Jag är en grubblare av rang! Även om jag i grunden vet att allt ordnar sig. 

Det är lätt att tappa bort sig själv när man får en liten. Jag gjorde det med mina stora barn och jag gör det nu med. Att ge så mycket av sig själv varje dag utan att egentligen nångång ge mig själv något, tar en hel del på psyket. Och att jag har en hel del problem med att släppa taget och kontrollen gör inte saken bättre. Att se "alla" andra vara så jävla pigga och snärtiga gör att jag mår illa. Å varför det? Är väl skitkul med ärtiga människor. Men jag bittrar ihop istället. Kul jag är! :( Jag blir påmind om allt jag inte är och inte orkar vara! Vilket jävla skit. Att erkänna för mig, och nu alla som läser att jag inte orkar, jag vill, men jag vill ha något, jag känner mig ensam. Vilket nederlag. 

Tänkte igår på att allt jag lärde mig och trodde på för ett par år sedan, vart har det tagit vägen? Vart är jag och allt jag vill. Jag försöker att se på situationen som att det är ju så här. En period, en fas, sen börjar något annat och nytt. Attacceptera läget som det är, är nog det viktigaste just nu. Jag Vill ju vara hemma med Stella. Är just det där med amning och hitta tid för mig. Mina intressen, mina egna tankar utan hormoner, få mer pengar, slippa oroa mig för att jag måste lämna mitt barn på förskola fast jag inte vill. 

Jag är ju en förespråkare för positivt tänkande, för att vara snäll mot sig själv. Jag tror det är därför det tar emot så förbannat att jag ramlat dit, i självömkande-träsket. I jämförelse-träsket i alltidvarapåtoppträsket! Då känner jag mig mindre värd!

Vilket skämt! Jag gör ju hur mycket som helst. Jag gör och gör och gör. Men jag känner ändå som att jag står still som att det nog finns något mer jag behöver göra! Vad är det då? Vad mer behöver jag göra? 

Jag blir så trött, så trött på min känsla av att inte räcka till för mig själv. För jag finns för andra. Men jag kan inte finnas för dom andra fullt ut när jag nästan hela tiden känner att jag då gör avkall på mig själv. 

När jag hela tiden andas åt andra, hur ska jag då kunna ge mig själv syre? Och vem fan har bett mig att andas åt andra? Ingen! Och jag andas ju ändå inte särskilt bra åt andra när jag känner mig bitter! Snacka om dålig andedräkt! Blir bara pannkaka av allting. Vill finnas för andra och gör det, men känner mig ändå otillräcklig och ger då upp och givandet blir inget givande! Kaos! 

Jag erkänner! Jag faller ibland, jag orkar inte allt, jag har prestationsångest, jag vill alltid vara bäst! 

Det är det värsta att erkänna, att jag alltid vill vara bäst. Nån slags bekräftelse på att jag är värd guld då kanske!  Men bäst för vem? Och varför och vad är bäst?? Tell me! 

Så är jag nu. Imorgon kanske nån annan. Allt är i ständig förändring. Det ger mig hopp. Ständigt flöde! ❤️ 

Mitt mantra. Men ändå så svårt just nu 🙏

Underbara ungar

Två månader har gått sedan Stella kom till jorden. Lär känna henne för var dag. Rutinerna börjar väl sätta sig, men än är hon så liten att det ändras hipp som happ. 

Hon sover oftast hela nätterna! Det får jag vara glad över. Blir mycket vaket under dagarna då istället och mycket försök till sömn. Trött är jag, men allt går. Jag smälter varje gång jag ser på henne. Vilket mirakel. Och de fina storasyskonen som hjälper till och verkligen vill vara nära! Fina ungar ❤️ 

Har varit på körövning ikväll. Stella hade skrikit hela tiden. Kära nån. Men det handlar inte om hunger. Hon är ofta ledsen om kvällarna och det kan pappa trösta lika bra. Men det känns ändå jobbigt att hon inte riktigt kan slappna av om kvällarna. Men som sagt, det kan ändras fort :) 

Nu sova så jag är hyfsat mänsklig imorgon ....

Pussss

Kropp och knopp- Hormonträsket

Kaos i min knopp och en alldeles underbar liten människa. 

Jaha, då var jag här igen. I hormonträsket. När ett barn föds, föds även en hel del bergochdalbanehormoner! Jag var inte riktig beredd. Efter att endorfinerna avtog var det som att luften gick ur mig. Kvar är en känslig, ganska sur och gråtmild Maria.

Den skummaste känslan är att jag längtade efter förlossningen så länge och när hon kom så liksom var det bara över. Vad hände? 

Det är som när man var liten och längtade efter julafton och när julafton väl kom så var den över på ett kick och den där extaskänslan liksom bara var borta.

Det är nästan som en sorgeprocess, att bearbeta att jag aldrig kommer att få uppleva Stellas förlossning igen. Är en så otroligt stark upplevelse och jag upplevde Stellas förlossning väldigt starkt och medvetet. 

Det allt handlar om är att våga prata om det. Hur "tokiga" än känslorna är. Jag jobbar med det, att prata! Att ta upp känslan så fort den kommer och inte vänta med att säga något som stör mig eller känns fel. Gör jag det så slipper jag ju fundera och gräma mig över saker som allt som oftast inte är som jag tror. Även om jag vet att känslan är ologisk så finns den ju där, och blir då verklig. I och med det så måste den ändå tas på allvar och pratas bort! Annars växer den och blir en del av mig på alldeles fel sätt. 

Som sagt, jag jobbar på det! 

Idag har jag hur som tagit första steget ut i träningsvärlden igen! Jag har lånat Olga Rönnbergs träningsbok för nyblivna mammor! 

Kära nån, jag gjorde plankan! Och det var jobbigt! Haha! Tänk när jag tittar tillbaka på detta (när jag har magrutor) ;) och gör plankan över minuten med tårna i golvet och inte knäna! Gött mos! Jag SKA dit! 

Träning ger energi och liv. Jag är så tacksam att jag har motivation och känner glädje inför rörelse och motion. Träningen kommer att ta mig ur det negativa hormonträsket, det vet jag!

Kropp och knopp

Jag är en sån, en sån som går upp massor i vikt när jag är gravid. Ca 30 kilo varje gång. Denna gång vägde jag in mig tungt redan från början, därför blev slutsiffran rekordhög! När jag klev upp på vågen på förlossningen så stod det 111 kg! Fyyyy faaaan var min kommentar. Barnmorskan försökte vara snäll och sa - men du är ju gravid. 

Haha må så vara, men tung var jag. Nu efter ca 3 veckor är jag under hundra sträcket. 

Jag har ju klarat detta förr. Jag Vet att jag klarar det och motivationen till att träna är stark. 

Jag skrev för ett par år sedan. Att det där med att aldrig vara nöjd är en livstidsbeatraffning. Jag har varit där, i min toppform och ändå inte varit nöjd, bara sett skavanker och inte se framstegen. Att träna hårt äta rätt, bli vältränad och sedan ändå inte se det när jag tittar i spegeln! Vad är då vitsen med allt slit?? 

Nej, denna gång vill jag göra allt det, men med glädje, tålamod och med kärlek till min kropp genom hela resan. Att se målet framför mig utan att stressa. Ta en dag i taget och se resultaten med positivitet. 

Det kommer bli tufft vissa dagar. Men då får jag fokusera på att jag klarat detta förr! Allt går bara jag vill! 

Under allt det slappa finns ju mina muskler och bara väntar på att få användas.

Allt detta för att må bra innifrån och ut. Jag mår inte bra av att vara så här tung. Min kropp mår inte bra och mitt psyke mår inte bra. I dec kan jag börja lyfta på gymmet igen. Nu är det fokus på promenader och stabilitetsövningar för bålstyrkan. 

Mål 1: gå 5 km i hyfsat tempo! 

Från 111 till 70. Kom igen!! Bilderna visar att jag gjort det förr. Från missnöjd, deppig och överviktig. Till stark, glad och hyfsat nöjd. Som sagt så ska nöjdheten slipas till denna gång. 

Viktigast av allt är kärleken till mig själv och min kropp. Utan kärleken är musklerna inget att ha. Jag vill ha både och! 

Förändring

Att välja hur jag ska må!

Att vara sann mot dig själv kan göra väldigt ont. Jag kände att jag inte visste vem jag var, vem jag ville leva med, om livet var som det skulle vara. Skulle jag lägga mig ner och stanna där, eller skulle jag välja att börja resa mig upp och gå?!

Jag valde att våga. Jag tror fortfarande inte att jag förstått att vi flyttat. Att huset som står några meter från min lägenhet inte är vårt längre. Att andra människor bor där nu. Jag kan se det, men känner jag det? 

Fort gick det! När jag valde att vara sann så öppnades liksom alla stängda krångliga portar jag målat upp i mitt sinne. Dom liksom öppnades och nya alternativ och möjligheter visades mig. 

Det är ju det som är så magiskt. Att när vi vågar så rämnar ju allt motstånd. Då finns inte tyngden kvar. 

När vi säger att NU räcker det! NU vill jag må bra, och så gör vi något åt det, det är då och BARA då som fler alternativ och lösningar visar sig i livet. Det är när vi släpper taget och faller in i tilliten som mirakel sker. 

Och den enda som kan få detta att ske är DU! Hur jävla dåligt du än mår, så är det Du som måste välja. Vänner och familj kan finnas som skyddsnät såklart. Men om inte Du vill, så är det ingen som kan hjälpa dig. 

Stå och trampa eller börja gå framåt... Sluta gnälla och börja le. Se allt jag har istället för allt jag saknar.. 

Det du sa igår kan ändras idag... En ny dag är en ny dag. Förändring behöver inte bara ske en måndag!

Det har gått 5 månader sedan livet förändrades totalt. Jag börjar landa Nu. Livet är en process. Men processen behöver inte vara negativ. Den kan hjälpa mig att inse,våga och bli mer öppen till livet. 

Tack för allt vad livet ger mig. Trots min totala förvirring ibland. Men jag lär och jag vågar mer och mer... TACK!

Kroppen är fantastisk

Har börjar med en utmaning. Jag, Gustaf och några till följer detta schema nu under 30 dagar! Mycket ben! Alltså mycket stel gång framöver!! Är kul med sånt här som inte tar särskilt lång tid, men ändå ger resultat. Och kul att se att man klarar det. Nu är jag bara på dag 5 än så länge. Men dom 250 benböjen sista dagen ser jag fram emot ;)) 

Hittills har inte kroppsnojaMonstret tagit över mig helt. Men tankarna smyger sig på. Om att min kropp inte duger som den är. Gamla mönster som kommer fram när jag börjar träna igen. Men nu är det upp till mig att bryta dom mönstrena och göra  detta till en njutningens resa. För det är min önskan, att älska min kropp och ge den precis vad den behöver. Ett steg i taget...utan vikthets! Bara njuta och vara glad för allt gott jag gör för kroppen och psykets skull. 

Min kropp är ju fantastisk!!!!!! 

Att vara nöjd

💖

Det tog ett tag för mig. Att inse att det jag gör duger och är bra. Hur jag ser ut duger. När jag stod där och tränade och tittade mig i spegeln för ett år sedan, så var jag inte nöjd. Jag hade gått ner flera kilo, fått massor av muskler, men ändå såg jag bara det som var kvar av fläsket, inte det resultat som jag verkligen åstadkommit. Om jag ändå inte är nöjd, varför ska jag då pressa mig själv så hårt att det gör ont? Ont i själen av att känna att jag inte duger som jag är. 

Jag älskar att träna. Men när det blev en skuldbelagd resa så sprack det. Jag vill träna för min skull och för att jag vill njuta av livet och min kropp. Inte för att pressa fram ett särskilt resultat under en viss utsatt tid. Den pressen gör att jag till slut sparkar bakut. Jag behöver finna en väg där resan räknas också och inte bara resultatet. 

Att hitta balansen i livet är min största utmaning. Att vara så pass snäll mot mig själv att jag tillåter mig njuta av resan, min kropp, min själ och allt som kommer med att förändra och förbättra mitt inre och yttre. Att se varje steg som en framgång istället för att se hur många steg det är kvar. Så jag vill njuta... NU!

Som mitt instagraminlägg sade för 21 veckor sedan. Att aldrig vara nöjd är en livstidsbestraffning. 

Pusssss

Vad gör mig lycklig NU?

Ne, nu får det vara nog med mitt uppehåll. Jag vill skriva. Jag mår bra av det, det är fint att dela med mig och det är som terapi för mig att få skriva av mig då och då.

Mycket har hänt sen sist. Tränat som en tok, blivit smal som en tok, gått igenom sjukdom, separation, försäljning av hus, slutat träna som en tok, gått upp i vikt igen. Börjat med Yoga, blivit ihop med kärleken igen.

Vilken grej. På ett år kan det hända väldigt mycket. Jag har mått mitt sämsta och jag har kommit tillbaka till mitt lyckligaste någonsin. Har jag sagt förr att allt har en mening? :)

Vad gör mig lycklig NU? Den frågan ska jag ställa mig om och om igen. Vi är i ständig förändring och det jag kände eller sa för en minut sen kan vara något helt annat NU. Ingenting består. Allt förändras. Att leva kvar i en gammal känsla gjorde att jag glömde leva nu och känna NU. Att livet ska vara svårt är den största lögn som finns. Livet ska vara lätt, livet ska levas, stund för stund. Hur vi väljer att se på det resulterar i just hur våra liv ser ut.

Nytt, nytt, nytt. Så underbart det är att uppleva nytt och våga lära nytt. Snart dax för körövning. Nytt det med. Börjat ta sånglektioner-NYTT. Sökt till universitetet-NYTT.

Vi är alla en del av allt, som min Yogalärare säger. Alla har vi en roll att fylla här på jorden. För vi är alla en del av något som är större än allt.

PUSSSSSSS

Mitt sista inlägg...

Detta är min läxa. Att alltid vara sann mot mig själv. Att vara sann mot den jag är IDAG. Jag är inte den gamla Maria längre. Den som var rädd och den som just börjat sin resa. Jag är jag och jag lever NU. Jag behöver inte behaga andra för att bli älskad. Jag behöver endast vara sann mot mig själv, så kommer kärleken på köpet, både från mig själv och andra. Att jag lever mitt liv. Vad jag behöver och vad som är bra för mig, vet bara jag. Ingen annan kan säga åt mig vad jag behöver eller ska göra för att må bra. Det som är bra för någon annan behöver inte vara bra för mig. Jag ska helt enkelt vara trygg i det jag känner och känner jag att jag inte vill så ska jag säga nej. Vad anledningen till nejet är, är egentligen helt orelevant.  Jag går på min känsla och om någon frågar varför, så är det för att jag inte vill helt enkelt. 

Vissa saker i livet måste man ju göra. Det förstår jag, men just sådana frågor som om jag vill följa med hit och dit tex, att jag ska göra det här och det här, för det är bra! där ska jag fråga MIG själv vad Jag vill. Inte vad samhälle, vänner eller någon annan vill. Vad jag vill är det som räknas. Går jag emot min känsla så går jag emot mig själv, och mår då dåligt, vilket även resulterar i att den jag sa ja till fast inte menade det, inte heller får det särskilt kul. 

Sen gör jag gärna saker för någon annans skull, för de människor jag har nära, men då är det ju för att jag VILL det. Vill det för att jag älskar eller bryr mig om denne. Ge och ta, en balans i livet.

I och med detta, att jag kommit dit jag kommit i livet. Att jag tagit mig hit, till mig själv, till den orädda, till Maria, så känner jag inte att jag behöver min blogg längre. Den har hjälpt mig otaliga ggr med att analysera, ge svar på svåra frågor och gett mig bekräftelse och stöd. Men jag behöver inte längre analysera och gräva. Jag vill sluta med det och leva med den Maria jag är idag. Kanske kommer det komma upp gamla känslor, men då tar jag fram dom, kollar vad dom betyder och sedan bort med dom. Jag måste förstå att jag kommit fram till där jag ska vara nu. 

Jag har grävt länge nog, och jag har grävt så länge att jag inte riktigt vet hur jag ska sluta eller vad jag ska göra om jag inte gräver. Men jag tar nu ett steg i det. Jag slutar blogga. För jag känner att jag inte kan skriva från hjärtat längre och att jag då skriver för någon annans skull. Det är inte vad denna blogg handlar om. Den är i kärlek till mig själv och min resa. Nu har en del av min resa fått ett avslut och jag är glad för den jag är, glad för min familj, min älskade man, mina underbara barn, mitt fina hus, mina fina vänner och mitt givande jobb. Jag är nöjd och jag vill leva här och nu, för något annat existerar inte.

Tack till dig som läst och kommenterat. Jag önskar dig all lycka på din färd och ber för att  du aldrig glömmer att DU är viktigast i DITT liv.  

Tack till Katarina som lett mig på färden. Tack till alla människor jag mött på resan. Tack till min älskade man som stått vid min sida i alla år! Tack mina älskade barn som ger så mycket kärlek. Tack till mina fina vänner som lyssnat och försökt förstå. Tack till mig själv som aldrig gav upp. 7år har jag rest på just denna färd...

Nu börjar en ny resa och jag ser fram emot den!

VAR SANN I DITT TAL

TA INGET PERSONLIGT

TA INGET FÖR GIVET

GÖR ALLTID DITT BÄSTA

Du är värd allt, när du lever efter din vilja!

Kärlek och ljus // Maria

Jag har tillit till att livet och jag själv tar mig precis dit jag ska.

Förvirring

Jag tror aldrig jag varit mer klar och jag tror aldrig jag varit mer förvirrad. Jag vet och känner så mycket nu att jag fått en överdos, en överdos av klokhet som jag inte kan leva upp till. Allt är så otroligt tydligt men ändå så oklart. Eller gör jag det oklart för att jag inte vågar se?! Det är ju det som är frågan. Vågar jag inte se, se hur jag visst är precis den jag ska vara. Jag får inte ihop det, ibland blir det faktiskt övermäktigt att hålla mig upp...att veta är samtidigt att slå på mig själv, för att jag vet, men gör något annat.

Men jag är ju mänsklig eller hur?! Jag får ha dåliga dagar då jag är sur, arg och helt hopplös, jag får vara opedagogisk, rastlös och tjatig mamma till mina barn. En mamma är oxå människa som Mia Kärringer säger. Ja, för tusan, jag är oxå människa och jag kan oxå gå sönder. Hur viktigt jag än tycker det är att lyssna, förstå och finnas för mina barn, så faller jag där, jag orkar inte, jag faller och jag känner skuld.

Denna skuld, som är så avskyvärd. Vad har jag att känna skuld för? Att jag är människa? Att jag gör mitt bästa, men att det inte alltid räcker? Att jag inte alltid lever upp till den bild jag skapar av mig själv? Jag vill kunna vara människa utan att känna skuld. Jag lär mig ju, varje dag, varje minut.

Kanske har jag skalat av mig några skal men har hundra kvar. Ja, men då tar jag ett i taget och njuter av resan till min mitt. Våga leva, medans jag lever. Inte ett liv till i samma mönster!

PUSS PUSS

Livet...

Följ mig gärna på Instagram: kraftmaria

Min tro

Nu ska jag försöka förklara min tro. Jag brukar ha svårt att förklara, särskilt för de äldre, då de frågar om jag tror på Gud.

Jag tror på Gud. Jag tror på änglar. Men för mig är inte Gud en gubbe som styr och ställer. Gud är en kraft som finns inom oss alla. En kärlekskraft och ett ljus som vi alla bär. Jag har valt att känna den kraften, jag har valt att be om hjälp och stöd.
 Jag vill vara kopplad till både himlen och jorden. En balans där emellan. Jag tror på kärleken och dess kraft, om jag sedan kallar det för gud eller ande eller något annat spelar ingen roll. Jag menar på att vi alla bär på oändlig kraft och oändlig kärlek, till oss själva och andra, till jorden och universum. En del väljer att se det, andra inte. Jag har valt att känna och se den kraften. Jag ber kraften om hjälp, och jag får den hjälpen.

Jag känner inte att jag behöver ett tempel eller en kyrka för att tro. Jag kan gå ut i skogen, gå på mina morgonpromenader och KÄNNA all kraft där. Jag går in, in i mig där kraften bor. Där JAG bor.

Jag kan älska ytliga saker med. Men att veta vad som är yta och vad som är djup, är viktigt för mig. Vem är det som talar, är det jag eller är det egot.  Där i ligger skillnaden. Jag är inte djup hela tiden och går och talar om andlighet. För Jag är människa på denna jord och jag har mycket kvar att lära innan jag kan sväva upp i det blå.  Men att känna en koppling till mitt inre och till kärleken i universum, det är min tro, min livslina, kopplingen till alltet.

Fest

Kalaset gick hur bra som helst. Inga tårar, inga slagsmål, bara skratt och sockerrus =)

Efter kalaset var det dax att åka på 35+35 årsfest. Hur kul som helst och jag fick dansa..äntligen. Som jag längtat. Dansade så det slog gnistor =) Tack finaste Sara för att vi fick komma! 

Jag gav Sara en fin gåva, jag gav bort Katarina! Spännande =)

Lite slapp innan vi gick till festen

Galna brudar.

Fina Sara och jag

Strike a pose

Hetare par får man leta efter =)

Som sagt, det slog gnistor =)

Birgitta ville posa med mig =)

Världens finaste Gustaf! Han är riktigt snygg min man!

De två födelsedagsbarnen

9 år

9 år tillsammans idag. Det blir bara bättre och bättre. Vi har haft det kämpigt och dåligt, men kom över det med gemensamma krafter och nu är det bättre än någonsin! Tänk vad kärlek, ärlighet, kraft och tålamod kan göra för ett förhållande!

Tack för att du finns Gustaf!

Jag älskar dig!

PUSS PUSS

Att vara värd det allra bästa

Att inte vara värd...

Känslan att inte vara värd ligger djupt rotad. Rotad i kroppen, sinnet och själen. Att inte vara värd det bästa, att inte vara värd kärlek, att inte vara värd att älskas eller att älska.

Vi föds fria, fria att älska, leva, frodas och vara oss själva fullt ut. Medans vi växer upp tas vi bit för bit bort ifrån kärnan...vi lär oss av vuxenvärlden/samhället/media, att tygla oss, att inte synas för mycket, att helt enkelt göra oss till någon vi egentligen inte är eller vill vara. Vi blir ständigt påminda om brister och fel som genast måste ändras. I och med detta så straffar vi oss själva genom olika sätt, äta för mycket, äta för lite, inte älska oss själva, ständigt klanka ner på oss själva, alltid välja destruktiva relationer, alltid välja någon annan framför sig själv. Hellre säga nej än ja till livet!

Det är just denna kärna av att vara värd som jag går mot hela tiden. Jag har kommit en väldigt lång bit och jag känner att jag väldigt snart är där fullt ut, framme i känslan av att verkligen veta och känna att jag ÄR värd bara det bästa. Jag är värd att må bra, att älskas, att älska, att få njuta av livet. Det ÄR jag värd.

När känslan av att vara värd det bästa får blomstra, finns det inte någon eller något som skulle få mig ur balans. Jag skulle hela tiden veta mitt eget värde och inte låta någon trampa på mig, jag skulle inte låta MIG SJÄLV trampa på mig!
Oftast så är det ju faktiskt jag själv som inte tycker mig vara värd och därför trycker jag ner mina egna känslor och det jag vill.

Oftast så är ju detta omedvetet. Vi väljer dåliga relationer, dåliga matvanor, dåliga val i livet helt enkelt, och allt detta på grund av att vi inte tycker oss vara värd mer. Känslan av att det inte finns något bättre för mig. Att det inte finns för att jag inte är stor och stark, mäktig eller vacker nog för det bästa. Haha vilken stor fet lögn det är. Jag skrattar för att det är så absurt att så många av oss tror på det! Vi tror helt och fullt att det finns andra som hela tiden är mer värda än oss själva. Omedvetet eller medvetet!

Vad är det som är så hemskt med dig att du inte skulle vara värd det allra bästa. Vara värd att älskas, vara värd en sund kropp och själ. Vara värd att jobba med det du vill jobba med, vara värd att ägna dig åt det du vill i livet. Vara värd att vara DU!!!!! Vem har lärt dig att inte älska dig själv. Vuxenvärlden var det i början. Men nu då?? Vem säger att du inte är värd??? Det är ju DU SJÄLV som säger det, varje dag väljer du att antingen göra det DU vill eller det någon annan vill! Varje dag gör du valet att ÄLSKA dig själv eller att inte göra det. Det finns ingen annan som kan få dig att älska dig själv än just DU!!

Sluta vänta på att något utifrån ska komma och bära dig fram. Du och bara du kan bära dig dit du vill! Du har makten över ditt liv, dina känslor och dina val. Sluta vänta!

Om du kunde se det jag ser. Att du är värd att älskas i allt och av alla. Du kan se det, om du väljer att SE det!

PUSS PUSS

Tid!

Både jag och Gustaf får ofta frågan hur vi hinner med att träna, jobba, vara med familj, barn och samtidigt ha fritid och kul. Hummmm, ja svaret på det är väl att vi prioriterar det vi VILL göra, och gör det!

Jag hör ofta att folk inte hinner hit och dit och tiden räcker inte till. Men om du verkligen tänker efter, vad är det du gör om dagarna som du skulle kunna byta ut till träning eller något annat du VILL göra?! Jag tror att du kommer att upptäcka att många minuter spenderas i soffa eller med något som du egentligen inte vill göra. Dygnet har 24 timmar, ett träningspass behöver inte ta mer än en halv timme om man är effektiv. Att laga en nyttig maträtt behöver inte heller ta mer än en halv timme. MEN det som krävs är planering och framförhållning. I början må det vara krångligt, men tillslut så blir det ju en vana och matlådan till jobbet är alltid klar dagen innan och träningspasset är planerat för dagen / kvällen.

Jag och Gustaf må mötas i dörren under veckorna, men det är ju träningen vi prioriterar just nu och träningen tar som sagt var inte mycket längre än en timme hööögst och sedan kan vi sitta och kramas hela kvällen om det är så. Köttfärsen, laxen, torsken, har jag redan tagit fram för att tinas, riset kokas på tio min och lite broccoli på 5 min. Klarrt. Inte svårare än så. Tid finns om jag vill att den ska finnas.

Ursäkterna till för lite tid finns uppe i huvudet. Planering, och prioritering och följa hjärtat och göra det jag verkligen vill. DET skapar tid!

PUSS PUSS

för tusan.. vill du träna, meditera, gå ut och gå, laga mat, dansa, sjunga, leka med barnen, läsa, så GÖR det! Ju mer du säger att tiden inte finns, desto mer tid försvinner medans du säger det.

Kalas för mina tre hjärtan

Grattis min älskling på Din dag den 6 juni! 

Elias skjuter

Fotbollsmatch

Faster Anna dekorerar spindelmannen tårtan

Prinsesstårtan =)

Underbara väder som kom precis i rätt tid!

Efter fiskedamm

Det gick inte att blogga igår, så därför får jag gratta min darling idag här på nätet. Hoppas du hade en fin fin dag igår.

Tack alla fina som kom. Glada barn och vuxna, underbart väder, sjukt gott fika och massor av presenter. Tack igen!!

PUSS PUSS