Jag tror aldrig jag varit mer klar och jag tror aldrig jag varit mer förvirrad. Jag vet och känner så mycket nu att jag fått en överdos, en överdos av klokhet som jag inte kan leva upp till. Allt är så otroligt tydligt men ändå så oklart. Eller gör jag det oklart för att jag inte vågar se?! Det är ju det som är frågan. Vågar jag inte se, se hur jag visst är precis den jag ska vara. Jag får inte ihop det, ibland blir det faktiskt övermäktigt att hålla mig upp...att veta är samtidigt att slå på mig själv, för att jag vet, men gör något annat.
Men jag är ju mänsklig eller hur?! Jag får ha dåliga dagar då jag är sur, arg och helt hopplös, jag får vara opedagogisk, rastlös och tjatig mamma till mina barn. En mamma är oxå människa som Mia Kärringer säger. Ja, för tusan, jag är oxå människa och jag kan oxå gå sönder. Hur viktigt jag än tycker det är att lyssna, förstå och finnas för mina barn, så faller jag där, jag orkar inte, jag faller och jag känner skuld.
Denna skuld, som är så avskyvärd. Vad har jag att känna skuld för? Att jag är människa? Att jag gör mitt bästa, men att det inte alltid räcker? Att jag inte alltid lever upp till den bild jag skapar av mig själv? Jag vill kunna vara människa utan att känna skuld. Jag lär mig ju, varje dag, varje minut.
Kanske har jag skalat av mig några skal men har hundra kvar. Ja, men då tar jag ett i taget och njuter av resan till min mitt. Våga leva, medans jag lever. Inte ett liv till i samma mönster!
Raringen <3 att hitta balansen. Att ständigt hitta den i alla dessa NU,iaf bli medveten om den. Det går fort nu,mkt fort att bli medveten. Det tackar vi för... När vi sen kan finna en balans i det då blir vi lugnare.. <3 vi har varandra och våra fina vägledare <3 allt liksom går till sina ytterligheter!! Hela jag är en ytterlighet o tusan va fort det kan svänga :) hand i hand går vi min vän.. Puss din anna
SvaraRadera