Mitt sista inlägg...

Detta är min läxa. Att alltid vara sann mot mig själv. Att vara sann mot den jag är IDAG. Jag är inte den gamla Maria längre. Den som var rädd och den som just börjat sin resa. Jag är jag och jag lever NU. Jag behöver inte behaga andra för att bli älskad. Jag behöver endast vara sann mot mig själv, så kommer kärleken på köpet, både från mig själv och andra. Att jag lever mitt liv. Vad jag behöver och vad som är bra för mig, vet bara jag. Ingen annan kan säga åt mig vad jag behöver eller ska göra för att må bra. Det som är bra för någon annan behöver inte vara bra för mig. Jag ska helt enkelt vara trygg i det jag känner och känner jag att jag inte vill så ska jag säga nej. Vad anledningen till nejet är, är egentligen helt orelevant.  Jag går på min känsla och om någon frågar varför, så är det för att jag inte vill helt enkelt. 

Vissa saker i livet måste man ju göra. Det förstår jag, men just sådana frågor som om jag vill följa med hit och dit tex, att jag ska göra det här och det här, för det är bra! där ska jag fråga MIG själv vad Jag vill. Inte vad samhälle, vänner eller någon annan vill. Vad jag vill är det som räknas. Går jag emot min känsla så går jag emot mig själv, och mår då dåligt, vilket även resulterar i att den jag sa ja till fast inte menade det, inte heller får det särskilt kul. 

Sen gör jag gärna saker för någon annans skull, för de människor jag har nära, men då är det ju för att jag VILL det. Vill det för att jag älskar eller bryr mig om denne. Ge och ta, en balans i livet.

I och med detta, att jag kommit dit jag kommit i livet. Att jag tagit mig hit, till mig själv, till den orädda, till Maria, så känner jag inte att jag behöver min blogg längre. Den har hjälpt mig otaliga ggr med att analysera, ge svar på svåra frågor och gett mig bekräftelse och stöd. Men jag behöver inte längre analysera och gräva. Jag vill sluta med det och leva med den Maria jag är idag. Kanske kommer det komma upp gamla känslor, men då tar jag fram dom, kollar vad dom betyder och sedan bort med dom. Jag måste förstå att jag kommit fram till där jag ska vara nu. 

Jag har grävt länge nog, och jag har grävt så länge att jag inte riktigt vet hur jag ska sluta eller vad jag ska göra om jag inte gräver. Men jag tar nu ett steg i det. Jag slutar blogga. För jag känner att jag inte kan skriva från hjärtat längre och att jag då skriver för någon annans skull. Det är inte vad denna blogg handlar om. Den är i kärlek till mig själv och min resa. Nu har en del av min resa fått ett avslut och jag är glad för den jag är, glad för min familj, min älskade man, mina underbara barn, mitt fina hus, mina fina vänner och mitt givande jobb. Jag är nöjd och jag vill leva här och nu, för något annat existerar inte.

Tack till dig som läst och kommenterat. Jag önskar dig all lycka på din färd och ber för att  du aldrig glömmer att DU är viktigast i DITT liv.  

Tack till Katarina som lett mig på färden. Tack till alla människor jag mött på resan. Tack till min älskade man som stått vid min sida i alla år! Tack mina älskade barn som ger så mycket kärlek. Tack till mina fina vänner som lyssnat och försökt förstå. Tack till mig själv som aldrig gav upp. 7år har jag rest på just denna färd...

Nu börjar en ny resa och jag ser fram emot den!

VAR SANN I DITT TAL

TA INGET PERSONLIGT

TA INGET FÖR GIVET

GÖR ALLTID DITT BÄSTA

Du är värd allt, när du lever efter din vilja!

Kärlek och ljus // Maria

Jag har tillit till att livet och jag själv tar mig precis dit jag ska.

Min tro

Nu ska jag försöka förklara min tro. Jag brukar ha svårt att förklara, särskilt för de äldre, då de frågar om jag tror på Gud.

Jag tror på Gud. Jag tror på änglar. Men för mig är inte Gud en gubbe som styr och ställer. Gud är en kraft som finns inom oss alla. En kärlekskraft och ett ljus som vi alla bär. Jag har valt att känna den kraften, jag har valt att be om hjälp och stöd.
 Jag vill vara kopplad till både himlen och jorden. En balans där emellan. Jag tror på kärleken och dess kraft, om jag sedan kallar det för gud eller ande eller något annat spelar ingen roll. Jag menar på att vi alla bär på oändlig kraft och oändlig kärlek, till oss själva och andra, till jorden och universum. En del väljer att se det, andra inte. Jag har valt att känna och se den kraften. Jag ber kraften om hjälp, och jag får den hjälpen.

Jag känner inte att jag behöver ett tempel eller en kyrka för att tro. Jag kan gå ut i skogen, gå på mina morgonpromenader och KÄNNA all kraft där. Jag går in, in i mig där kraften bor. Där JAG bor.

Jag kan älska ytliga saker med. Men att veta vad som är yta och vad som är djup, är viktigt för mig. Vem är det som talar, är det jag eller är det egot.  Där i ligger skillnaden. Jag är inte djup hela tiden och går och talar om andlighet. För Jag är människa på denna jord och jag har mycket kvar att lära innan jag kan sväva upp i det blå.  Men att känna en koppling till mitt inre och till kärleken i universum, det är min tro, min livslina, kopplingen till alltet.

Att vara värd det allra bästa

Att inte vara värd...

Känslan att inte vara värd ligger djupt rotad. Rotad i kroppen, sinnet och själen. Att inte vara värd det bästa, att inte vara värd kärlek, att inte vara värd att älskas eller att älska.

Vi föds fria, fria att älska, leva, frodas och vara oss själva fullt ut. Medans vi växer upp tas vi bit för bit bort ifrån kärnan...vi lär oss av vuxenvärlden/samhället/media, att tygla oss, att inte synas för mycket, att helt enkelt göra oss till någon vi egentligen inte är eller vill vara. Vi blir ständigt påminda om brister och fel som genast måste ändras. I och med detta så straffar vi oss själva genom olika sätt, äta för mycket, äta för lite, inte älska oss själva, ständigt klanka ner på oss själva, alltid välja destruktiva relationer, alltid välja någon annan framför sig själv. Hellre säga nej än ja till livet!

Det är just denna kärna av att vara värd som jag går mot hela tiden. Jag har kommit en väldigt lång bit och jag känner att jag väldigt snart är där fullt ut, framme i känslan av att verkligen veta och känna att jag ÄR värd bara det bästa. Jag är värd att må bra, att älskas, att älska, att få njuta av livet. Det ÄR jag värd.

När känslan av att vara värd det bästa får blomstra, finns det inte någon eller något som skulle få mig ur balans. Jag skulle hela tiden veta mitt eget värde och inte låta någon trampa på mig, jag skulle inte låta MIG SJÄLV trampa på mig!
Oftast så är det ju faktiskt jag själv som inte tycker mig vara värd och därför trycker jag ner mina egna känslor och det jag vill.

Oftast så är ju detta omedvetet. Vi väljer dåliga relationer, dåliga matvanor, dåliga val i livet helt enkelt, och allt detta på grund av att vi inte tycker oss vara värd mer. Känslan av att det inte finns något bättre för mig. Att det inte finns för att jag inte är stor och stark, mäktig eller vacker nog för det bästa. Haha vilken stor fet lögn det är. Jag skrattar för att det är så absurt att så många av oss tror på det! Vi tror helt och fullt att det finns andra som hela tiden är mer värda än oss själva. Omedvetet eller medvetet!

Vad är det som är så hemskt med dig att du inte skulle vara värd det allra bästa. Vara värd att älskas, vara värd en sund kropp och själ. Vara värd att jobba med det du vill jobba med, vara värd att ägna dig åt det du vill i livet. Vara värd att vara DU!!!!! Vem har lärt dig att inte älska dig själv. Vuxenvärlden var det i början. Men nu då?? Vem säger att du inte är värd??? Det är ju DU SJÄLV som säger det, varje dag väljer du att antingen göra det DU vill eller det någon annan vill! Varje dag gör du valet att ÄLSKA dig själv eller att inte göra det. Det finns ingen annan som kan få dig att älska dig själv än just DU!!

Sluta vänta på att något utifrån ska komma och bära dig fram. Du och bara du kan bära dig dit du vill! Du har makten över ditt liv, dina känslor och dina val. Sluta vänta!

Om du kunde se det jag ser. Att du är värd att älskas i allt och av alla. Du kan se det, om du väljer att SE det!

PUSS PUSS

Förändring

Det är förbaskat mycket som händer runt omkring just nu. Alltså i hela världen/universum. Jag känner det så väl i min närmsta krets. Det öppnas upp och det ställs frågor, det fördjupas. Underbart och tungt på samma gång. Eftersom jag fortfarande har svårt att stänga ute andras energier och känslor, så blir det lätt att jag känner det så starkt. Allt som öppnas upp. Jag har gjort den resan och nu upplever jag alla andras. Det är mäktigt och tungt.
Nu när jag skriver så märker jag att det är svårt att förklara hur jag menar och känner. Det liksom går en förändringens vind genom oss alla och vi blir påverkade allihop. Vare sig vi är öppna, stängda, medvetna eller ej. Så är det saker i görningen och vi dras alla med. Det är positiva förändringar, men dom kan verka stora och prövande för många nu. Men i slutet så är det så himla värt det. Det gör ont att leva ibland. Men det gör ont för att vi ska vakna och se vårt eget värde. Våga tycka om oss själva för dom vi är, på riktigt. Inget jävla dravel och jantelags tänk. Nej, att fullt ut älska allt med sig själv, utan att fly, utan att ducka och göra sig mindre.

Jag blir så ledsen när jag ser människor i min närhet som lägger sig platt och ger upp sin egen önskan om att älska sig själva, för att de helt enkelt inte ser att det finns en möjlighet till det. Orden som kommer är fulla av misstro till sin egen förmåga att dra upp sig själv och börja leva det liv han/hon vill. Det gör mig frustrerad, men samtidigt så märker jag att viljan finns, att människor sakta men säkert börjar vakna. DET ger mig hopp om framtiden. Hopp om att alla tillslut ska se, se allt de är värda!

PUSS PUSS

Behandlingen

Igår var alltså jag och min vän hos Peter. Min vän älskade honom =). Trodde inget annat heller. Så stolt över henne! Trött på att vara ett vrak sa hon..sagt och gjort..ta tjuren vid hornen och gör något åt det- precis som hon nu gjort.

Jag tog upp mina tankar gällande kosten. För mig är tankarna just det som är problemet, jag får inte ner det i känslan. Det är bara tankar som far runt, runt och dom ljuger för mig och jag blir förvirrad. Vi pratade även om sorgen som jag bär på då och då, den är långt bort och jag kan inte se att den finns i detta liv jag lever nu. Så nästa gång blir det hypnos, för att hitta sorgen, och sedan släppa den. Ska bli otroligt spännande.

När jag låg på bänk (behandlingen) så fick jag säga till mig själv allt jag sa till mig själv när jag var liten, jag är tjock, jag får inte äta det och det, jag är inte älskad, jag bär på andras bördor, jag är INTE VÄRD. När jag skulle säga just det, att jag inte är värd, så knöt det sig, det sitter så djupt och är så rotat i mig att det var svårt att erkänna det för mig själv i den stunden.  Samtidigt som jag sa allt detta så knackade han på olika punkter på mitt huvud och min arm. Är ju just i huvudet som mina förljugna tankar fastnat. Det må låta konstigt, men det är riktigt avslappnande och det jag säger släpper lättare när det knackas.
Efter det fick jag säga allt fast tvärtom, jag ÄR värd, jag är vacker, jag släpper alla andras bördor, m.m. m.m. Det hände massor men nu är jag fortfarande omtumlad så det kanske jag tar någon annan gång.

Jag fick till mig nya affirmationer.

Jag tänker och säger aldrig medvetet att jag är tjock, ful, inte värd, sådana tankar tillåter jag ej och jag klankar inte ner på mig själv. Men omedvetet så tycker jag mig ju inte vara värd att må bra över min kropp. För jag säger ju heller inte ATT jag ÄR  värd och snygg och nöjd med min kropp. Jag är inte negativ, men heller inte positiv över min kropp. Det gör ju att jag inte kan påverka de omedvetna tankarna till att bli positiva.
Så nu har jag som sagt nya affirmationer att säga till mig själv, flera gånger om dagen.

- Jag är nöjd med min kropp
- Jag är vacker
- Jag är värd att må bra i både kropp och själ
- Jag mår bra i kropp och själ

Så underbart med nya känslor och nya sätt att se på saker och ting. När det går upp ljus för mig är det så himla fint. Varje gång är som att födas på nytt, när jag lär mig ännu mer om mig själv. Det tar aldrig slut, och det vill jag heller inte att det gör!

PUSS PUSS

Ursprung

Jag är så oerhört tacksam över att jag träffat Katarina. Tänk, vart hade jag annars varit i livet nu. Jag har gjort arbetet med mig själv, men hon har gett mig redskapen och insikten om att Jag kan det. Hon fick mig att börja känna och vara sann mot mig själv.  Att ta hjälp är det bästa jag någonsin gjort. Resan har varit spännande, jobbig, vacker, underbar, pest, glädje, tårar, känslor och en hel del självkännedom. Jag har träffat många spännande människor i och med att jag tagit hjälp.

Att ta hjälp när livet är svårt är att få redskap att få känna precis allt, men utan att förgöra sig själv på kuppen. Det är inte lätt att ta hand om sig själv när det är mörkt. Lätt att hamna i onda cirklar av missvisande tankar, lätt för egot att ta över totalt, och tillslut så står man där och har totalt glömt bort sig själv i allt mörker. Det innebär mycket ansvar att ta hjälp. Ansvar för sitt eget mående och sina egna känslor. Men gud så skönt det är att ha konstrollen över sig själv och inte skylla på någon annan när det är mörkt eller jobbigt. Skönt att jag kan gå till mig själv och se vad som behöver göras med MIG för att JAG ska må bra. Det är en av alla fina lärdomar jag fått av Katarina. Jag och bara jag har ansvar för mig och mitt liv. Är det som är utmaningen, men jag skulle heller aldrig vilja lägga mitt liv i någon annans händer.

Ensam är inte alltid stark. Jag ber om hjälp när jag behöver den, och jag tackar alla mina nära som jag kan bolla med och prata med när det är mörkt. Men i slutet är jag själv den jag står närmast. Och det är därför viktigast att jag känner mig själv och gör rätt för Mig och mitt mående i första hand. För om inte jag finns för mig själv, vem finns då?

Ta hand om er alla fina!

Tack Katarina för att du fick mig att börja leva igen!  KATARINA

Insikt...

Jag fick en insikt nu mitt i det onda. Jag förstår varför jag har så ont. Det är för att jag inte ska kunna tänka, tänka på något annat än min kropp och det onda. Jag har allt för länge gått med oro, oro för mina nära och kära. Det får vara nog nu.

Inte för att jag ska sluta bry mig, men jag ska vända mina tankar från oro till mer tankar och känslor om hur jag VILL att mina nära och kära ska må och ha det i livet. Som sagt, negativ energi, föder negativ energi, och om jag ständigt går runt med oro så drar jag till mig mer oro och smittar även av mig på dom som jag oroar mig för. Ingen vits med det ju.
Istället ska jag forma mina tankar och känslor och se framför mig hur mitt och mina näras liv är fullt av kärlek, ro och glädje. Det är det enda sättet att dra till sig det som man vill ha i livet. Att tänka på det och inte på det man INTE vill ha.

Jag hade en sten av oro i min mage. Den är borta nu, men efter att något tas bort från kroppen så måste den läka. Är det jag gör nu.

Just nu är det inte coolt, men jag kommer tycka det sen när jag mår bättre.

Tacksam för mina insikter och mina upplevelser och min medvetenhet.

PUSS PUSS

Svetthydda- Min andliga upplevelse

Kroppen rensas ut, organen rensas ur. Men även mitt djupare inre rensas ur. Detta, mitt första svett kände jag att jag med lätthet klarade av. Kanske för att jag inte satt på det allra varmaste stället eller för att svetten var ganska korta, om jag jämför med vad de andra upplevt förut. En bra nybörjar start helt enkelt.

Jag tror inte att jag riktigt han landa eller komma så djupt som jag önskade när det gick så fort. När svetten började så hälldes det på olika oljor. En av dom var riktigt stark. En pepparmyntsolja. Den kändes ordentligt och jag andades riktigt försiktigt i början. När det starka lagt sig lite så upplevde jag en avslappning djupare än jag någonsin upplevt.  Jag släppte bara taget om mig själv, rädslan och slutade kämpa emot. Jag andades och flöt med. Det var underbart.

Budskapet under svetten som jag upplevde det, var att finna sig själv, att inse att jag är värd bara det bästa, att jag och min kropp är det viktigaste som finns. Att jag ska vårda min kropp och mitt inre. Att se att jag aldrig är ensam. Jag har alltid mig själv, och det är mig själv jag lever med längst.

För mig är det viktigaste just nu att släppa mina rädslor. Det är dom som håller mig tillbaka i livet. Jag har släppt många av dom och bara det att jag gick in i detta tält är ett bevis på att jag inte låter mina tankar om rädsla styra mig. Tankar är bara tankar, inget annat. Dom ljuger och dom går inte att styra. Men jag kan acceptera att dom finns och jag kan titta på dom och ibland skratta åt dom. För jag vet att det är JAG som bestämmer, inte mina tankar. Jag kan välja tankarna genom att vända dom när dom försöker styra mig. Jag kan vända dom till positivt när dom försöker dra ner mig.  När jag gör mig själv medveten om att det är mina känslor som styr, så kan tankarna inte längre köra med mig.

Det är ju först när vi besegrar rädslan som vi ser livet för vad det är...när vi vågar leva fullt ut och inte låter någon eller något annat stå i vår väg för vår egen lycka och vår egen resa i livet. Varför ska rädslor, som egentligen bara är förljugna tankar få styra oss?? Jag väljer bort dom!

PUSS PUSS  vi får se vad nästa svett ger mig och min kropp...

Svetthyddan- Min kroppsliga upplevelse

Igår upplevde jag alltså min första svetthydda. 

Jag trodde för det första att tältet skulle vara högre. Fick dödsångest av att se att det var så lågt till tak och sååå litet och det faktum att 15 pers skulle in där. Men jag var där och jag skulle in. Jag har varit rädd förr men ändå utfört det som ska utföras och varit stolt och nöjd efteråt, så det vara bara att följa med.

Innan vi började satt alla som skulle vara med på svettet i ett rum och Urban som höll i svettet berättade lite om hur det går till och andra saker. Mycket humor och skratt. Det gillar jag. Det lättar upp med skratt.  Det är en gammal indiantradition. Ett svett renar kroppen och dess organ.

Sedan bytte vi om till det vi ville ha på oss. Min vän Anna rekommenderade bikini, så jag hade sporttopp och bikinitrosor på mig. Vi gick sedan ner till elden som nu tagit sig ordentligt. Inne i elden låg stenarna som sedan ska in i hyddan och blev superheta. 

Vi stod en stund runt elden och gick sedan en efter en i i hyddan. Eftersom jag var lite orolig fick jag gå in först så jag hamnade närmast öppningen och bredvid Urban. 

När alla satt där inne bars stenarna in. Inte alla på en gång. Det är helt mörkt där inne, förutom att stenarna glöder lite. Vi började med lite sång, varmt är det. Det rann om mig redan efter nån minut. 5 stycken svett går man igenom. Och det blir varmare för varje svett. Mellan varje gång så öppnas hyddan upp och de som vill gå ut får självklart göra det. Jag stannade inne hela tiden. Tyckte det var alldeles för kallt =)

Min upplevelse är positiv. Jag fann ro där inne och enda gången jag kände panik en liten stund var i sista svettet. Då var det så varmt att det brändes i lungorna när jag andades in. Men jag lade mig nära marken och då gick det att andas igen. Vi sjöng samtidigt och det gjorde det lättare att glömma värmen. Blir som ett mantra och det var underbart. Det sista svettet kallas för dödssvettet. 

Vårt dödssvett blev kort, då det var en som ropade öppna ganska fort. Jag hade gärna legat en stund till och verkligen fått känna på och utstå mera. Är ju det det handlar om, att pressa sig själv och sin kropp så att man verkligen rensar och släpper ut och öppnar upp.

Efteråt blev vi bjudna på ost, kex och frukt. Jag slukade hur mycket som helst och jag kände mig inte ens mätt. Kroppen sög upp det på en gång. Vätskan som förloras där inne är ju några liter. Det rann som om jag stod i duschen. Underbart!! Efteråt är huden helt ren och mjuk. Som om jag genomgått en kroppsbehandling!

Jag kommer göra detta igen. Kommer säkert vara lika nervös, men veta att jag kommer överleva.

Tack alla fina som var med!!!!!

PUSS PUSS

Personlig utveckling

Här kommer ett tips från mig till dig =)

Jag har gått alla kurser och kan varmt rekommendera dom. 

En kurs 1 i personlig/andlig utveckling

Bli en Närvarande, Vaken, Varande människa i ditt liv.

Var det du vill vara!

Släpp taget om andras energier och bli din egen.

Vi träffas under en dag och gör övningar, meditationer, trumresor och reningar, som skall göra det lättare för dig att sedan fortsätta vara den som bestämmer i ditt liv.

Det är ju du som sitter inne med all information om vem Du är och vad Du vill, det gäller bara för Dig att bli vaken, ha tillit och vara den Du är.

Kursdag:                             Lördagen den 25 februari eller Tisdagen den 28 februari  

Tid:                                     10.00-18.00

Plats:                                   Tystberga, Visionsgården

Anmälan                             0155-213955 eller via mail katarina@ursprung.nu

Kurskostnad:                      1000:-  inkl. moms och lokal. Du betalar in 400:- som anmälningsavgift, denna summa återbetalas inte. Betala in hela summan innan kursstart.

                                            Handelsbanken bankgiro 681-5005, Katarina Persson.

 

Att ta med denna dag:         Mat du vill äta under dagen. Penna och papper

Liggunderlag. Kläder som är sköna att vistas i.

3 st stenar vilka som helst.

Att vakna, att öppna hjärtat, att vara

I sanning, glädje och kärlek.

Katarina Persson

Ursprung

0155- 21 39 55

www.ursprung.nu

katarina@ursprung.nu

Mött med kärlek

                                                                  Katarina   

Ta dig tid...

...att titta på denna hoppfulla video.  Ännu en påminnelse om hur viktigt det är att verkligen ta hand om sig själv, sin kropp och sitt inre. Att acceptera och släppa taget, leva här och nu och se att allt är möjligt.

Vi går igenom många, snabba och stora förändringar nu. Världen står i gungning och även vi individer märker att det går snabbt nu. Jag är redo, redo att möta utmaningarna. Jag är redo att älska mig själv fullt ut, redo att ta hand om min kropp fullt ut.

De som väljer vägen i skam och skuld kommer att få det jobbigt. Den vägen kommer inte att få stöd. Det gamla har varit en del av oss och har tagit oss dit vi är idag. Skuld tynger ner oss, den förgör. Ta den som en lärdom, släpp den och se att allt är precis som det ska vara just nu. Varje sekund är en ny chans.

Känslor

Är inne i en tung period känner jag. Jag liksom tappar det jag tror på. Vad hemskt. Fast innerst inne så vet jag att jag inte kan tappa det. Det är rotat inom mig. Men känslan av att ha gått ifrån mig själv ger mig sorg. Jag känner igen denna gamla känsla. Varför kommer den nu? Den är gammal och jag trodde jag släppt den. Men igår högg den tag i mig hårt. Gamla känslor från förr, gammalt skit som inte borde finnas i mig nu.

Jag kan skylla på PMS, men känslan är så stark. Oron och ångesten. Fan. 

Jag tränade igår. Den timmen mådde jag bra. Sen högg känslan tag igen. Jag litar på mina känslor. Om det är något jag lärt mig på min resa så är det att lita på det jag känner. Även om jag inte vill känna så, av bekvämlighet eller annat, så är det ändå det enda som är den äkta sanningen för mig.

Tid till älskade Katarina är bokad. Gustaf, jag och vän. Var längesen nu. Ska bli skönt att landa och få fyllas upp igen. Att bli påmind om allt fint jag just nu inte ser. 

Jag har mått underbart bra väldigt länge nu. Jag är inte beredd på detta. Men jag vet att jag har redskapen. Jag får gräva fram dom bara. Allt jag behöver finns redan inom mig. Jag vet!

Jag vet när jag behöver hjälp, och då ber jag om den.

PUSS PUSS

Gnistan

Jag började dagen med en änglameditation liggandes på spikmatta. En bra början. Borde göra det oftare. Passa på när barnen är nöjda på nedervåningen. Om nåt år så kan jag förklara bättre för dom när jag behöver vara ensam en halvtimme. 

Jag känner att det är dax nu. Att fördjupa mig i mig själv igen. Jag längtar till Katarina och ska boka en tid. Gustaf ska med, känns så bra att han vill också. Att vi kan dela. 

 Det går liksom inte att lägga på locket och bara köra. Inte när jag väl har öppnat och vill leva mitt liv som Jag vill leva det. Men när jag inte fördjupar mig på ett långt tag så tappar jag, tappar den där gnistan som gör att jag är medveten i alla lägen, gnistan som gör att jag andas och följer min väg. Gnistan som för mig på rätt väg i mående, tal och känsla. Den är absolut inte borta. Men den behöver en nytändning.

PUSS PUSS

En bra start på dagen

Att börja varje dag med att säga högt eller tyst till sig själv vad du ska och vill uppleva under dagen som kommer är en bra start för mig. Bevisen för att det fungerar överöser mig varje dag. Om jag går ut i livet med inställningen att jag redan har allt, att jag lever i överflöd, gör att det oxå blir så. Jag vill alltid träffa kärleksfulla människor under dagen. Då ser jag detta framför mig, ber om det och det blir så. Det finns ingen tvekan i mig om att mitt inre och mina tankar är helt upp till mig att fylla med vad JAG vill ha. Ingen annan ska eller kan komma åt mitt inre eller mina tankar på ett negativt sätt, om jag inte själv tillåter det.

Med mina allra närmaste känner jag ibland att detta är svårt. Att inte bli så exalterad att jag sedan blir besviken för att förståelsen inte riktigt finns där. Tålamodet och insikten om att om jag lever som jag lär, så kommer andra att följa. Det är där jag måste börja. Det funkar inte att prata om det känner jag, iallafall inte med människor som inte vill förstå eller som vill leva kvar i sitt offertänkande och negativitet.

En dag i taget, jag lär fortfarande men har kommit en bra bit på väg och jag förstår mer och mer. Jag ser klarare, jag ÄR klarare och jag är mer självsäker än någonsin. Jag tar för mig av livet och jag skäms inte ett dugg för det. Livet är till för oss alla.

PUSSS PUSSS

Upplevelse

Jag försöker sätta ord på vad jag upplevde på kursen. Det är svårt. För egentligen så är det ju en upplevelse, en större sanning och djupare mening än vad jag någonsin kan förklara för någon annan som inte varit där.

Jag får göra som min vän Anna sa.- Leva det. Det är den bästa förklaringen på vad jag upplevde. Att helt enkelt visa vad jag nu ska leva, vad jag blivit och vem jag ÄR.

Att äntligen ha förstått att jag inte behöver något, eftersom jag redan ÄR allt. Det är stort. Att om jag i mitt hjärta och sinne verkligen vet att jag redan HAR allt. Att säga det högt till mig själv varje dag. Att jag Har pengar, jag HAR kärlek, jag HAR glädje i mitt liv. Ja, då finns det där. Att hela tiden önska eller vilja eller se något i framtiden, det är att jaga, och då kommer det oftast inte till mig. Men att bekräfta att det redan finns i mitt liv, det gör så att jag drar det till mig.
Samma sak om jag skulle upprepa för mig själv att jag aldrig får en man, att jag aldrig har pengar, jag är alltid sjuk, jag är dum. Då kommer jag dra till mig det istället. Enkelt och sant.

Att vända på myntet, att se det positiva och alltid se en lösning istället för ett hinder. Och om det är omöjligt, helt enkelt gå. Testa något annat. Att slita mitt hår och ge bort all energi hjälper varken mig eller någon annan. Finns det ljus och en chans till att vända på myntet. DÅ stannar jag och gör det.

Upplevde långt mycket mer..men det vill jag dela med mina närmsta.

Just nu lever jag i detta. Att omvandla mig till den jag vill leva som, till den jag ÄR. Jag har släppt min skuld och min skam. Jag bär min lilla flicka med mig, istället för att låta henne stå själv. När vi är tillsammans så är ingenting omöjligt.

Jag tackar Katarina oändligt, och alla de underbara människor jag mött på alla kurser. TACK!


Du kan förändra allt till det DU vill uppleva.




KÄRLEK

Affirmationer

JAG ÄR KÄRLEK

JAG HAR GLÄDJE I MITT LIV

JAG ÄR GLÄDJE

JAG ÄR FRI

JAG ÄR LJUSET

JAG VÄLJER MIG

JAG HAR ÖVERFLÖD

JAG ÄR RIK

Kurs 21

Visionsgården, Tystberga.

Imorgon är det som sagt dax för sista kursen. Känns spännande och jag är lite spänd idag känner jag. Jag går liksom på tå hela tiden. Brukar känna så. Har lärt mig efter alla ggr jag gått kurs. Undrar vart denna resa för mig? Är stolt över att ha gått alla kurser snart och gjort den delen av min resa fullt ut. En resa som varit intensiv, lärorik, inspirerande, kärleksfull, full av sorg och glädje, gråt och skratt, visdom och fram för allt styrka.

Nu går jag in i min bubbla och kommer tillbaka på söndag.

Ta hand om er!!

PUSS PUSSS

Erkänna

Snart är det dax för den allra sista kursen med Katarina. Ska bli fint med ett avslut på just den resan i mitt liv. Kurserna har hjälpt mig oerhört mycket! Blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på allt jag gått igenom där. Oj vilken resa jag gjort jag på ett och ett halvt år. Jag valde att gå kurserna intensivt och det har verkligen varit meningen oxå. Träffat rätt varje kurs och jag har gett och fått mer kärlek och sinnesfrid än vad jag trott varit möjligt.

Kom på att det är därför känslor av skuld och skam kommer upp i mig! Är nog det Sista jag ska släppa taget om nu denna sista kurs! Det är tunga känslor. Men jag ska släppa dom. Det finns inget mer befriande än att inse, acceptera och sedan släppa taget. Offerkoftan passar inte mig. Har jag känslor jag vill bli av med, så tar jag mig ann dom och sedan släpper dom! Ömka och tycka synd om hjälper inte.

Det har jag verkligen lärt mig, att när jag erkänner för mig själv och andra så försvinner det som tynger mig, eller blir lättare att bearbeta! Men ibland är det bara så enkelt som att säga det högt till sig själv, som tex. - jag har problem med kosten och jag skäms för det.
Helt plötsligt är det lättare att andas och jag kan bearbeta och släppa taget nästan direkt! Det är vackert!

Finns ju egentligen ingen skam... Bara den jag skapar själv! Så nu ska jag välja att inte skapa den!

Våga erkänna! Våga tala! Våga vara Du! Släpp taget!

Puss puss

Känsla eller logik

Igår läste jag en artikel om att det forskat på upplevelser som inträffar precis innan döden. Mycket intressant. Jag tror ju verkligen på att våra anhöriga kommer till oss från andra sidan om vi behöver hjälp, stöd, eller när vi ska dö tex. Jag har även upplevt det några ggr med våra äldre. Mycket ofta innan de ska dö så pratar de om syner och att det är någon i rummet. Jag tycker det är fint. Om nu den äldre inte bli störd av det. Då brukar jag säga att dom får säga åt dom att gå =)

Det är  ett väldigt tabu med dödsbäddsvisioner Läs artikeln här i SvD.

Efter jag läst artikeln, läste jag även kommentarerna. Jag visste ju innan ungefär hur dom skulle se ut. Men jag blir ändå så himla ledsen. En skrev att sånt här inte hör hemma på 2000 talet. MEN vart hör det hemma då? Är det inte dax att vi alla öppnar oss för saker som inte går att räkna ut med en matematisk formel? Måste allt vara så otroligt vetenskapligt? Måste vi kunna ta och känna för att kunna tro eller veta?

För mig är egentligen allt magiskt. Är det inte helt otroligt att vi kan bära ett barn i magen, att träden står i flera hundra år. Att solen ger oss liv, att hela universum fungerar. Vi vet nästan ingenting om universum och ändå tror de flesta att de vet allt. Allt är så mycket större och mäktigare än vad vi tror. Om det enda som existerar är det vi kan ta, smaka och se på, då finns inte alltså intuitionen, då finns inte den där känslan vi kan få om några nära till oss mår dåligt eller behöver oss, då finns inte moderns känsla för när hennes barn behöver henne, då finns inte mirakel, såsom att klara sig utan en skråma vid en hemsk bilolycka. Då har vi inte sanndrömmar eller drömmer om anhöriga natten innan de går bort. Måste allt förklaras? Är det farligt att KÄNNA vad som är rätt och fel, istället för att räkna ut det?

Hur många ggr har du fått en känsla, men gått emot den? Hur har resultatet blivit? Skulle du ha svängt där du först trodde, skulle du ha gjort slut när du först tänkte på det? Skulle du ha låtit bli att gå ut just den dagen för att du kände det på dig innan du gick?

Känslan är mäktig och jag tycker det är dax att vi lyssnar på den mer. Lyssnar på vår inre röst. Den går inte att räkna ut och den går inte att se. Men den är alltid sann. Vi viftar ofta bort den och räknar hellre ut risker och resultat med huvudet istället, med ett sämre resultat , enligt mig.



HÄR skriver Gita om just detta. Att inte bli tagen på allvar för att man i första hand inte tänker logiskt, utan med känsla först.

Jag är gränslöst trött på att av samhällsnormen… och av mig själv, bli betraktad som fantasifull och oseriös därför att jag inte är en i första hand logisk person. Jag har genom livet många gånger fått erfara att min intuitiva intelligens och mina mediala förmågor vida överstiger andra personers intellektuella förmågor i problemlösning och framtidsplanering så det skulle vara fantastiskt att åtminstone av mig själv bli betraktad som en ovärderlig tillgång i olika avgörande offentliga sammanhang.  / Gita




Precis detta kan jag uppleva. Att jag betraktas som flummig eller oseriös. Det är verkligen det sista jag är. Jag tar människan på största allvar och allt som kommer med den.  Inte bara det jag kan ta och känna på, utan verkligen HELA människan!


Lita på din känsla!!


PUSS PUSS

Jag, Maria Eriksson

Underbara dag!

Jag och Gustaf åkte till Nyköping och Katarina idag. Vi hade ingen gemensam tid, utan vi gick in var för sig.

Jag fick bekräftat det jag innerst inne visste. Att jag ska vara nöjd och att jag har kommit så långt och jag behöver inte söka eller försöka hitta mer just nu. Jag kan ta semester i sinnet nu och bara vara här och nu. Njuta av att min resa är så långt gången och att jag uppnått mirakel med mig själv. Det var så skönt att få höra det. Jag kan slappna av och njuta. Jag har inte njutit på länge. Jag har liksom fastnat i sökandet och fastnat i att jag hela tiden måste vidare. Nej, jag måste inte vidare alls. Jag har nåt en plattform där jag trivs just nu, att söka vidare är inte meningen nu. Jag trivs med mitt jobb, mig själv och mitt familjeliv. Varför söka något annat då?!

Jag och Gustaf har haft våra upp och nedgångar under de senaste åren. De sista två har varit de mest utmanande. Mycket beroende på min fokusering på min resa och min strävan efter att få Gustaf att förstå. När jag väl släppte taget om Gustaf så kom han. Gustaf har gjort så stora förändringar och han har viljan, viljan att bli bättre och viljan att våga ge allt för sin, min och vår skull. Vad mer kan jag önska. Ja, jag har velat flytta, lämna och gå. Men jag har stannat. För min strävan efter frihet kommer inte bli uppfylld av att jag lämnar barn och Gustaf. Min frihet finns inom mig och ingen annan. Gustaf ger mer frihet än de flesta andra killar någonsin gör. Vi har ett fritt förhållande och vi håller inte fast varandra. Jag är väldigt glad över vårt sätt att se på förhållanden. När vi fick frågan var för sig om hur vi tycker vårt förhållande är procentuellt, så svarade jag 80% bra och Gustaf 90% bra. Katarina sa att de flesta svarar 50%. Jag trivs med Gustaf och jag tror på oss och honom. Jag ser så stor potential i Gustaf och han är så fin! Jag är glad att han finns i mitt liv och jag är glad att han är far till mina barn! Katarina tror på oss och jag tror på oss. Vi har levt ihop i snart 8 år. Det är värt att satsa på. Jag må ha väntat många år på detta uppvaknande från Gustafs sida..men jag älskar ju honom. Varför ska jag inte kunna vänta ibland. Jag har inte vikit av från min resa för det. Jag har nått stora mål med mitt inre och jag har fortfarande ett förhållande med en man som älskar mig! Jag önskar inget mer!

Att jag har gått i det främre ledet och släpat på nära och kära ibland gör mig inget. Huvudsaken är ju att dom vaknar. Jag släpar med glädje en bit för de människor jag älskar. Sen är det upp till dom. Jag kan säga stopp och jag vet mina begräsningar. Vem kan dömma mina val i livet?!

Mitt problem sitter ofta i att jag fortfarande bryr mig om vad samhället tycker om utveckling och karriär. Att jag nu jobbat på mitt jobb i snart 11 år gör mig inget längre. Att jag sökte nytt jobb förut var mer för att det förväntas av mig som ung att utvecklas. Men jag fick insikten idag att jag har utvecklats och gjort min resa i mitt inre. Jag behöver inte ha 10 jobb för att  göra min resa. För jag har rest mer än de flesta..jag har utvecklats enormt inom mig. Det ger mig mer styrka och självkänsla än vad något annat jobb eller utbildning skulle kunna ge mig. Kort sagt så valde jag den inre resan över den yttre, och jag ångrar inte en sekund av den! Jag älskar mitt jobb och allt ansvar jag har där. Jag utveckals fortfarande där och jag känner att jag både får och ger när jag jobbar där. Vad samhälle eller vänkrets tycker bryr jag mig ej om. Jag är lycklig och jag väljer själv. För mig kommer alltid det inre väga mer än det yttre!

Jag känner sådan frihet och sådant lugn över att få stanna upp nu och bara njuta av att vara Maria. Under de senaste fem åren har jag kommit så långt och jag ska från och med idag njuta till fullo av det. När nästa steg kommer så tar jag mig an det då..men just nu så är jag nöjd med var jag står. Jag stannar här tills nästa steg ska tas. Det är upp till universum.

Jag är kärlek

Jag är här och nu

Jag är en ängel

Jag Är

Kärlek Maria!