Ibland griper den tag i mig. Sorgen och argheten. Vet inte riktigt vart den kommer ifrån. Jo, jag är jävligt frustrerad. För jag vet att det finns så mycket mer i människor än vad de visar och vill ge. Jag liksom sitter tyst fast jag vill skrika ut att det går att ordna, allt löser sig, kom igen för faan, våga vara fullt ut och våga må dåligt för att komma ut på andra sidan, ren och ny och så mycket lättare än förr. Denna förbannade rädsla som förlamar och dödar kärleken till oss själva, andra och det vi är värda att vara.
Varför skulle inte du vara värd att älskas?
Varför skulle inte du vara värd allt gott?
Du är värd det bästa, ALLTID!
PUSS PUSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just DIN kommentar!