Hopp om en bättre värld

Lyssnade på ännu en inspirerande föreläsare igår. Kommer tyvärr inte ihåg hennes namn nu, men det ska jag ta reda på. Vi gick dit genom jobbet.

Det mesta hon sa var som att höra mig själv. Är ju så härligt att veta och få bevis på att det finns så många som verkligen lever och andas samma som jag. Att ta eget ansvar, att vända negativt till positivt, att helt enkelt tänka till i alla situationer och tänka ett steg längre än näsan räcker. Blir så glad av sådana människor. Som verkligen sprider sitt fina budskap och alla sina upplevelser och kunskaper om livet.

Hon pratade om att se människan och respektera alla känslor. Jag har upplevt och tänkt mycket på det den senaste tiden. Det här med att visa att jag lyssnar och finns utan att för den delen ta bort eller försöka förminska den andres känslor.

Hon drog ett exempel som jag gillade: Ett barn kommer fram till sin mor/far och säger: Jag känner mig så värdelös.

Istället för att säga: Nej så ska du inte känna och det behöver du  inte känna. Så kan man vända situationen med att fråga: När senast kände du att du var värdefull?
Barnet svarade då: När jag spelade fotboll
mor/far: Vad hände då, när du spelade fotboll?
Barnet: Jag gjorde mål!
Mor/far: Hur gjorde du då?
Barnet: Jag sparkade jättehårt.
Mor/far: Hur kändes det när du gjorde mål?
Barnet: Jättebra, jag blev glad, jag kände mig värdefull.

Man kan alltså vända på det så att den värdelösa känslan inte blir den största känslan, utan att man uppmuntrar till känslan som kommer när man känner sig värdefull istället. Att liksom visa att det finns en annan sida än just den som är negativ. Istället för att kränka och säga till personen i fråga att denne inte ska känna som den gör. För det är ju redan ett faktum, personen känner känslan, och vem är någon annan att ta bort den eller säga att denne inte får känna??!!

Visst, ofta gör vi det i välmening, att säga att neeee inte behöver du känna så, men jo kanske är det precis så denne behöver känna, men behöver uppmuntran istället för att få höra att det den känner är fel!

Har upplevt detta själv många ggr och det gör mig otroligt arg, ledsen och uppgiven. Jag känner för att jag känner så. Och om jag öppnar mig så vill jag mycket hellre höra att det finns andra sidor än att få höra att jag INTE ska känna så. För jag känner det ju redan, hjälper inte mig att få höra att den känslan inte behövs. I grund och botten så vet jag ju redan det.

Alla kan vi tänka till om hur vi lever våra liv. Vad vi säger och gör varje dag.

Något annat som hon tog upp, som även jag tagit upp här i bloggen många ggr, är det här med att orden betyder så mycket. Vad vi säger om oss själva och andra.

När vi säger att vi ÄR något, så blir vi ju just det vi säger. Jag ÄR sjuk, jag ÄR tjock, jag ÄR dum i huvudet. Det ligger stor makt i våra ord. Inte alltid att vi tänker på det. Men den är så stor. Du blir verkligen det du säger att du är. Och om du lever med en sjukdom och hela tiden säger att du ÄR sjuk, så kommer du heller inte att bli frisk, för då har du blivit sjukdomen, istället för att se sjukdomen som något som ligger utanför dig. Att totalt identifiera dig med en sjukdom gör ju att du helt och hållet BLIR din sjukdom. Hur kan du då bli frisk? Du ÄR du och sjukdomen något annat.
Samma sak gäller ju med allt. Om du upplevt trauma och hela tiden upplever det om och om igen och identifierar dig och säger att traumat styr ditt liv och det är pga. traumat du gör och lever som du gör. Vart är då DU i allt det?

Som meningen jag skrev i förra inlägget.

" Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom"

Allt är inställning och allt handlar om vilken roll i livet du väljer. Vill du vara offer för hur du blev behandlad som barn, jag då blir du ett offer och kommer inte ur ur det. Väljer du att se att din barndom inte har något att göra med vem du är just NU, så kan du komma vidare och se att du visst har ett val. Att välja det förflutna eller att välja att leva livet nu!

Våga ta ansvar för ditt liv, dina ord och känslor! Då blir du fri!

PUSS PUSS