Beroende

Förhållande till mat, socker och att äta har vi alla. En del har ett sunt förhållande, men många av oss har ett komplicerat eller jobbigt förhållande till mat. Jag är en av dom som har ett komplicerat förhållande, till både mat och socker. Jag har inte anorexi eller bullimi. Det syns inte på mig, att varje dag egentligen är en kamp mot socker och matdjävulen.

Ordet sockerberoende är väldigt inne just nu. Men för mig är det en verklighet. Det är som vilket beroende som helst. Problemet är att socker finns överallt och det är svårt att undvika. Jag mår psykiskt och fysiskt dåligt av att äta det, ändå gör jag det. Precis som en knarkare. Jag vill inte leva så längre, jag vill finna en lagom väg och jag vill finna ro istället för skuld och skam när det gäller mat och socker. Jag tror att folk tittar snett om jag äter och säger någon någonting om det så kan jag gå i försvar..särskilt om jag är hög på just socker och någon säger åt mig att sluta. Så hemskt när jag får ner det i skrift nu, för så är det ju.

Så länge jag kan minnas har jag alltid ätit för att få tröst, känna lycka och för att bli nöjd. Mina höjdpunkter på dagen har nästan alltid varit när jag ska äta. Det är klart att de flesta älskar att äta god mat. Men när huvudet bara tänker på mat och eller godsaker och när nästa måltid ska komma, så blir det inte sunt. När jag är mätt så vill jag ha mer, när jag mår illa så vill jag ha mer. Jag är beroende av socker och mat. Jag vet vad jag mår bra av, jag vet hur kroppen fungerar, jag kan det där med blodsocker. Problemet med mig är ju att jag äter för att det finns, inte för att jag behöver eller är sugen. Begäret tar liksom över förnuftet. Jag hittar på otaliga ursäkter för att äta det där sockret och är inte sen att hänga på om nån frågar om vi ska köpa nå gott. Även fast jag vet att jag inte mår bra av det. Sockerdjävulen står alltid och knackar mig på axeln...

Under semestern nu så har jag ätit mer av det onyttiga. Inte så konstigt såklart. Det jag skulle vilja uppleva är att ha det på ett lagom sätt, inte hetsa i flera dagar i sträck och bara vilja ha mer och mer och mer. Jag blir trött, jag blir otålig, sur och bitsk efter att jag gjort mig illa på det sättet..eftersom mitt sockerbegär då triggats till tusen. När det inte finns choklad hemma kan jag bli deppig. Fattar ni?? Jag vill inte ha det så. Jag vill äta gott och nyttigt och ibland kan det slinka ner något extra gott.  För mig tror jag noll tolerans är det enda sättet. Iallafall tills jag inte känner det där begäret längre. Att ha en ätardag är underbart, men det är inte lika underbart dagen efter, för då vaknar jag med vetskapen om att jag INTE får äta något sött. Plus att jag oftast är "bakis" från allt fett och socker.

Nu kanske många säger, ja men tillåt dig att äta så försvinner begäret. Men tro mig, jag har testat och då äter jag som aldrig för...åååhåhh jag FÅR, ja men då äter jag hela dagen och hela kvällen och helst lite till. Så för mig funkar det inte att helt släppa tyglarna heller. Jag får helt enkelt inte trigga mitt begär, så kommer det tillslut att försvinna. Det jag vill ta reda på är varför jag har begäret och varför jag aldrig har varit riktigt nöjd med min kropp. I mitt huvud har jag alltid varit tjock. Men kollar jag på gamla kort så ser jag allt ifrån tjock ut. Min bild av mig själv är väldigt skev och behöver ändras.  Jag behöver älska min kropp för vad den är och göra den gott. Som texten säger där uppe: Ser jag negativt på min kropp så kommer den inte bli något annat än just negativ och att bryta mönster kommer bli ännu svårare.

Jag ska älska mitt yttre likaväl som mitt inre!

Hur lever ni med mat och socker? Jag vet mycket väl att jag inte är ensam om detta. Jag blir så himla ledsen när jag inte tar hand om hela mig, när jag låter beroendet äta upp mig. 

PUSSS PUSSSS