Barn

I förrgår kom mörkret över mig. Gråten. Jag har en krypande känsla av ångest och panik när den kommer över mig. Rädslan över hur det blir när jag blir gammal. Och sorgen över alla barn som blir utsatta för övergrepp och misshandel. Just känslan med barnen kommer över mig i perioder. Så fort jag ser ett barn så undrar jag hur dom har det hemma, tänk om han/hon är misshandlade och så hugger det till i hela kroppen. Är väldigt jobbigt i längden. Jag har inte kommit fram till varför dessa känslor kommer upp. Känslan är så förlamande och panikfylld. Jag läser eller tittar inte på reportage om barn som är utsatta, det triggar mina panikkänslor så att jag inte kan tänka klart och endast tänker mörka tankar.

Det är klart att de flesta av oss människor blir illa berörda när barn far illa. Men min känsla är så intensiv. Det är som om jag upplever det själv. Jag kan inte andas. Jag får dåligt samvete och blir fylld av skuld. Som att jag tar på mig alla dessa barns rädsla och utsatthet. Den bördan blir väldigt tung. Jag börjar tänka på mina barn och känner att jag inte varit på topp mot dom en dag och den onda cirkeln fortsätter. En dam som vi tar hand om på jobbet har en tavla som föreställer två barn som går på en väg med ryggen mot oss och håller varandra i handen. Den är svår för mig att titta på. Den fyller mig med sorg. Varför? Dom ser så utsatta ut eller så känner jag själva utsattheten i att vara barn överhuvudtaget. Att vara barn är att vara utsatt...där ligger min oro.. att vilja skydda och bevara det oskyldiga i ett barn, alla kärlek allt självförtroende all lycka som ett barn bär på. Jag vill att det alltid ska finnas kvar. I det känner jag maktlöshet som mamma. Att bevara mina barns oskuld och tro på sig själv, DET är min uppgift.
Jag hoppas och tror att detta är något som jag ska släppa på kursen i sep. Är nog därför jag upplever känslan så starkt vissa dagar nu.

Något som gör mig lycklig är löpningen iallafall. Den är min terapi. 5 km på 28 min idag. Jag är nöjd och glad. På onsdag är det dax för milsloppet. Ska bli kul!

Tacksam för mina känslor och min förmåga att bearbeta och viljan att finna svaren. Jag vet ju mycket väl att jag inte behöver bära alla barns lidande. Så svaret ligger i något annat. Varför denna skuld?! Jag känner ibland att jag behöver bli ödmjukare..att jag ibland inte låter det goda komma fram fullt ut. Men mörkret kanske måste ut först. Rensas bort!