Känslorna har varit många efter att jag tagit mig förbi mina rädslor. För andra kanske det är en fis i rymden att ha övervunnit något. Men jag är helt överväldigad. Jag tvekade liksom inte en enda gång och jag gjorde det för mig och endast för mig. Ingen annan hade påverkat mig till att ställa mig i den kön. Bara jag. Och jag gick hela vägen, jag föll aldrig för känslan av svaghet eller för känslan över att jag inte var lika bra eller värd detta. Jag slog bort de tankarna så fort de äntrade mitt medvetande.
Jag har upplevt att jag är arg och ledsen och frustrerad dagarna efter nu. Jag försökte sätta ord på det igår, men det är svårt. Det är så oerhört mäktigt att gå på den sanna vägen. Att göra det jag innerst inne velat göra i hur många år som helst. Frustrationen kan ligga i att jag är arg för att jag ej upptäckt denna sida tidigare, ledsamheten för att jag ej riktigt kan hantera att jag är så snäll mot mig själv och går på den väg som är gjord för mig. Den är så dubbel den känslan. Den lilla flickan som jag gömmer undan har fått komma fram, och visat mig vem jag verkligen kan vara. Det är så stort för mig så just nu kan jag inte hantera känslan och jag blir oerhört frustrerad och det kryper i hela kroppen. Samtidigt som jag är så tacksam så jag ej finner ord. Jag är så tacksam mot mig själv. Kanske är det det som är svårt. Att vara så tacksam och snäll mot mig själv, lättare att vara det mot andra.
Tack Maria för att du visar vägen. Tack för att du finns, jag älskar dig!
Är så skönt att säga det till mig själv! En stor frihet och lättnad ligger i dom orden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just DIN kommentar!