Jag har tänkt på det förr. Att vi ofta får se och uppleva mörkret för att ens kunna se och eller uppskatta ljuset. För mig blir det så självklart att det är därför vi går igenom livet med prövningar, för att vi ska uppskatta det vi har och framför allt se allt vi har och allt vi ÄR! Hur skulle vi annars förstå? Om vi bara gick runt i en bubbla av ljus, hur skulle vi då förstå hur fint det är?!
Det jag tänker mycket på nu för tiden är att välkomna mörkret, att våga möta det mörka och omfamna det lika mycket som ljuset. Att ha båda sidor i sitt liv. Att mörkret är nog inte så farligt som det verkar. Jag är väldigt mörkrädd och jag kan bli rädd för mina tankar i just mörker. Men om jag välkomnar dom och landar i alla känslor som kommer, då kan det inte göra mig illa. Då tar det inte över och blir övermäktigt. Omfamna hela mig, inte bara det ljusa och bubblande. Bara då kan jag bli hel och våga vara båda mörk och ljus. Allt i kärlek. Mörkret kan göra sig påmint, men med kärlek och tro så kan det inte komma längre än va jag själv tillåter. Ber jag om hjälp så kommer den, tror jag så kommer friden.
Alla har vi möjlighet att uppleva mirakel, men vi måste öppna oss för möjligheten att uppleva dom!
Visst är det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just DIN kommentar!