Asså fy vad äckligt! Men man ska ju "feel good" av den och det är vad jag behöver nu. Feel good alltså! Är mycket i huvudet nu och jag får inget utlopp för det när jag inte kan träna. Jag är en grubblare av rang! Även om jag i grunden vet att allt ordnar sig.
Det är lätt att tappa bort sig själv när man får en liten. Jag gjorde det med mina stora barn och jag gör det nu med. Att ge så mycket av sig själv varje dag utan att egentligen nångång ge mig själv något, tar en hel del på psyket. Och att jag har en hel del problem med att släppa taget och kontrollen gör inte saken bättre. Att se "alla" andra vara så jävla pigga och snärtiga gör att jag mår illa. Å varför det? Är väl skitkul med ärtiga människor. Men jag bittrar ihop istället. Kul jag är! :( Jag blir påmind om allt jag inte är och inte orkar vara! Vilket jävla skit. Att erkänna för mig, och nu alla som läser att jag inte orkar, jag vill, men jag vill ha något, jag känner mig ensam. Vilket nederlag.
Tänkte igår på att allt jag lärde mig och trodde på för ett par år sedan, vart har det tagit vägen? Vart är jag och allt jag vill. Jag försöker att se på situationen som att det är ju så här. En period, en fas, sen börjar något annat och nytt. Attacceptera läget som det är, är nog det viktigaste just nu. Jag Vill ju vara hemma med Stella. Är just det där med amning och hitta tid för mig. Mina intressen, mina egna tankar utan hormoner, få mer pengar, slippa oroa mig för att jag måste lämna mitt barn på förskola fast jag inte vill.
Jag är ju en förespråkare för positivt tänkande, för att vara snäll mot sig själv. Jag tror det är därför det tar emot så förbannat att jag ramlat dit, i självömkande-träsket. I jämförelse-träsket i alltidvarapåtoppträsket! Då känner jag mig mindre värd!
Vilket skämt! Jag gör ju hur mycket som helst. Jag gör och gör och gör. Men jag känner ändå som att jag står still som att det nog finns något mer jag behöver göra! Vad är det då? Vad mer behöver jag göra?
Jag blir så trött, så trött på min känsla av att inte räcka till för mig själv. För jag finns för andra. Men jag kan inte finnas för dom andra fullt ut när jag nästan hela tiden känner att jag då gör avkall på mig själv.
När jag hela tiden andas åt andra, hur ska jag då kunna ge mig själv syre? Och vem fan har bett mig att andas åt andra? Ingen! Och jag andas ju ändå inte särskilt bra åt andra när jag känner mig bitter! Snacka om dålig andedräkt! Blir bara pannkaka av allting. Vill finnas för andra och gör det, men känner mig ändå otillräcklig och ger då upp och givandet blir inget givande! Kaos!
Jag erkänner! Jag faller ibland, jag orkar inte allt, jag har prestationsångest, jag vill alltid vara bäst!
Det är det värsta att erkänna, att jag alltid vill vara bäst. Nån slags bekräftelse på att jag är värd guld då kanske! Men bäst för vem? Och varför och vad är bäst?? Tell me!
Så är jag nu. Imorgon kanske nån annan. Allt är i ständig förändring. Det ger mig hopp. Ständigt flöde! ❤️
Mitt mantra. Men ändå så svårt just nu 🙏
