Att ständigt tänka på mat. Att ständigt battla med mig själv om vad jag ska och inte ska äta. Så ser det ut i mitt huvud nu. Jag må ha trott att jag inte har problem med mitt tankesätt vad gäller kost, men det går upp för mig mer och mer att jag både medvetet och omedvetet låter tankarna och känslorna om just kost ta över mig och mitt mående.
Jag vet vad som är nyttigt och jag vet att det finns massor av nya roliga recept och mellanmål. Jag tycker om maten jag äter. Som jag sagt förut så har jag satt upp en slags osynlig gräns vid 70 kg..jag kommer inte längre, när jag börjar må riktigt bra så är det som att jag inte tycker mig vara värd det, och börjar då att gå till skafferiet igen. Skillnaden denna gång är att jag är otroligt medveten om det, men det spelar ingen roll. Jag går likt förbannat till skafferiet. Det är en kraft som är större än jag själv. En kraft som jag just nu inte har kontroll över.
Det som skrämmer mest är när jag vet hur bra jag kan må, hur bra det känns när jag är sann och skuldfri, men ändå så lägger jag mig inför denna kraft. Vad fan är det som får mig att trycka ner mig själv. Det finns inget annat än just kosten som får mig att känna skuld och skam.
Vad är det som gör att jag ständigt kommer tillbaka till denna känsla? Till denna oerhört jobbiga plats. Jag kan äta så jag mår illa, men ändå vilja ha mer. Att äta för ätandets skull, inte av hunger, inte va njutning. När monstret tar över, äter jag för att monstret säger det. Dessa ständiga ursäkter att inte ta hand om mig själv ploppar upp i min tankebana. Helt absurda, ologiska tankar som jag känner att jag tappat kontrollen över.
Jag vill må bra. Jag vill kunna se på människor utan att tänka på deras kroppar eller vad dom äter eller inte äter. Jag går med ett ständigt krig i mitt huvud...vart är känslan i det?! Jag vill ju för tusan kunna njuta av en glass i vårsolen utan att känns skuld, känna att jag misslyckats med dagen.
Det finns absolut stunder där jag verkligen njuter och VILL ha den där glassen eller mackan. Men när jag står och brer min femte macka, utan att njuta och utan att vara hungrig...det är då jag tappat respekten för mig själv och mina känslor. Det må vara gott, men ger det skuld är det inte värt det.
Jag vill äta och njuta, jag vill träna och må bra. Jag vill att dessa två går hand i hand. Jag vill känna frihet i mina kostval. Just nu är jag mer fängslad av dom.
Det tar emot nåt fruktansvärt att skriva det här. För jag vill vara så jävla duktig. Jag vill klara det här utan att känna att jag faller i det. Jag vill inte falla i detta inför andra. Det tar emot för att när jag säger detta högt så blir det sant och jag ser det tydligt och jag blir rädd för mig själv.
Jag åker inte till affären och handlar 3 kilo godis, det är inte vad detta handlar om, det handlar om känslan jag får när jag äter den där extra mackan, när jag äter 3 portioner mat, när jag äter bullen på mötet. Det handlar om att jag gör det trots att jag skriker inombords att jag inte vill. När kroppen inte går att styra. Jag vill känna frid när jag tänker på mat. Det gör jag inte nu!
PUSS PUSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för just DIN kommentar!