Ständigt kaos..

Jobbat hela helgen, därav dåligt med inlägg. Idag är jag helt slut. Har varit en helt ok jobbhelg. Men mentalt påfrestande har den varit.

I hemvården och säkert på boenden oxå så möter vi massor med människor. Alla med olika personligheter och krav. Vi är som kameleonter, men äkta och genuin i framtoningen. Jag vet precis hur jag ska vara hos olika människor. Jag ändrar skepnad såfort jag plingar på dörren. Hos vissa kan jag svära och härja och skämta, hos andra tar jag det extra lugnt, andra vill att man är tyst. Är en hel vetenskap att kunna möta människor på deras nivå. Inte vara kränkande, vara till lags och ge bra service. Vårt jobb handlar om att ge, ge i alla lägen.

Många dementa människor korsar vår väg på jobbet. Nu har vi en dam som har vänt från att vara lugn och trevlig till att bli paranoid, misstänksam, aggresiv och ibland våldsam. Detta är en stor utmaning. Dom som tror att hemvård handlar om att torka bajs har jag inte mycket för. Jobbet är så mycket mer än så. Vi är psykologer, vårdare, undersköterskor, medmänniskor, glädjespridare och stöttepelare i många av våra brukares liv. Vi har även stort ansvar med vårdplaneringar, besöksplaner och mediciner.

Denna helg har jag varit mycket hos denna dam. Det tar mycket på psyket. Att trippa på tå och vara beredd på vilken reaktion som helst från henne. Jag undrar mycket varför denna "sjukdom" drabbar så många. Den är hemsk. Dom som lider av demens är i ständigt kaos. Ständigt kaos i hjärnan. Dom finner inge frid och är hela tiden stressade eller hela tiden väntande. Vi gör så gott vi kan för att ta hand om dessa. Men det är svårt. För i vissa fall är alla handlingar och beslut kränkande. För i den dementes hjärna gör vi allt för att skada denne. Hur vi än vrider och vänder på oss så kan vi inte ta hand om en dement som bor hemma på ett bra sätt. Dessa behöver vård på hem. Men nu är läget så att allt fler blir dementa och vi får ta hand om dom i väntan på nytt boende. Livet för dessa människor blir inte drägligt alls. Vi sliter vårt hår men kan inte vara där dygnet om. Vi får snällt titta på medans en människas liv går i spillror. Min tröst är att jag vet att vi gör allt vi kan och vi är sjukt bra på det vi gör.
Jag är otroligt stolt över att vara undersköterska!

Pussssssss och kram nu tar jag ledigt i två dagar!