Leva genom känslan

Orden räcker inte till. Jag är så full av förundran och kärlek till mig själv och de människor som jag träffat på dessa kurser jag gått. Att få umgås med människor i harmoni och i full förståelse för varandra. Inte en dömande blick inte ett enda dömande ord. Det ÄR kärlek. Tack alla underbara för att ni finns!

Under denna kurs föll många polletter ner för mig. Jag har vetat så mycket innan. Men jag har inte känt det. Att tänka något i huvudet är inte samma sak som att verkligen känna det. Att alltid agera utifrån känslan, att se att tankarna inte är sanna. Låta känslan styra och tro på den. Det har jag lärt mig. Det har jag känt under denna kurs. Är en sådan befriande känsla att äntligen känna det, inte bara veta hur jag vill leva, utan verkligen känna hur jag vill leva.

Jag har ljugit för mig själv hela mitt liv. Att erkänna det för mig själv och 9 andra människor är så fint så jag vet inte hur jag ska förklara. Katarina sa grattis. Ja det är till att gratulera mig till min insikt. Jag har inte levt genom känslor. Jag har levt uppe i mitt huvud. Där tankarna har fått styra och ge mig falsk information om hur jag vill och inte vill.
Jag kan nu känna när jag sitter i ett rum fullt med människor att jag kan vara där och vara där i känslan. Inte gå igång på onödiga diskussioner eller draman. Jag är jag och jag är här och nu! Gud så skönt! Jag behöver inte bekräftelse eller något annat från någon annan. Jag går min väg och jag är otroligt stolt över mig själv. Jag vill omge mig med människor som jag tycker om och som ger mig positiv energi. De andra behövs inte. Är ju jag som väljer hur jag vill ha det i mitt liv. Jag väljer nu med känslan om jag vill eller inte vill.

Vad vill jag göra idag? Vad är jag sugen på idag? Genom känslan får jag svaret. Säga ja med glädje och säga nej med glädje.

Människorna på kursen hjälpte mig att släppa. Så himla fint. Jag är verkligen inte ensam och jag är så tacksam för de möten jag fått uppleva. Jag fick hjälp med gråten och med skriket..tillslut var det bara skratt kvar. Underbart!

Att förklara eller ursäkta mig finns inte längre. Jag är bara uppfylld just nu. Jag lever i den känslan tills den avtar. Sedan får vi se vad nästa fas blir. Men jag står på en hyfsat fast grund nu. Jag kan alltid utvecklas mer och gå hur långt som helst. Men det är som sagt var inte målet som är det viktigaste. Det är resan mot målet.

Tack för min resa, tack för alla utmaningar, tack till alla som gjort mig illa eller blockerat min väg. Jag hade inte blivit den jag är idag om ni inte fanns. Ni är alla mina speglar och jag tar emot er med glädje. För jag har bara ansvar för mig (och mina barn). Jag tar inte ansvar för vad någon annan gör eller säger till mig. Det är deras. Jag kan bara ta ansvar för hur Jag reagerar eller för vad Jag säger.

Tack för alla skratt den här helgen..är så härligt att få skratta, skratta med hjärtat!

Pusss och kärlek i massor!