Spökhistorier

Jag skriver ofta om hur jag blir inspirerad. Jag blir så uppfylld av att upptäcka och hitta nya vägar, nya sätt och nya ljusglimtar i livet.

Mina vänner inspirerar mig mycket. Är väldigt tacksam för att jag får öva min healing på er! Det betyder mycket. Efter en behandling blir jag så uppfylld samtidigt som jag blir helt slut. Innan ber jag alltid om beskydd så att jag ej tar in något i mig. Jag vill förmedla kärleken och ljuset och hitta det som är gömt där inne. Är en otroligt mäktig känsla när jag berör någon och verkligen hittar rätt och in i det dom gömt undan. Tar upp det till ytan för att sedan ta bort det om det behöver tas bort eller bara titta på det om det är det som behövs.


Mitt enda hinder just nu är att jag inte riktigt vågar se andar eller ljusgestalter. Jag känner dom och får en känsla och får till mig ord. Men jag vågar ännu inte se. Har varit nästan sjukligt rädd för spökhistorier sedan jag var liten och upp till vuxen ålder. När vi tittade på varför med en kursmedlem så var svaret att jag blev rädd när jag var liten för att jag verkligen kan se. Jag stängde av och har sedan dess inte vågat.

När jag var liten hade jag två återkommande mardrömmar. En om en mörk man som stod över min säng och jag kunde varken skrika, gråta eller röra mig. Han satte skräck i mig. Den andra drömmen är om en häxa som alltid var i mitt fönster. Hon höll på med min rullgardin. Hon skrämde mig oxå. Om detta var drömmar eller om jag verkligen såg detta är jag osäker på. Men jag vet att det är därifrån jag stängde mina ögon för just att kunna se.  Kanske en dag vågar jag igen.
 Jag är på god väg! Tack J för att du får mig att vilja våga!! Du kan se och är inte rädd, då behöver inte heller jag vara det!

Tacksam för djupa upplevelser. Tacksam för att jag är jag! Blir så tydligt för mig att jag ÄR!