Renad

Så länge jag kan minnas har jag haft en känsla av ensamhet och ledsamhet...Igår kunde jag släppa den känslan..jag grät så det svartnade för ögonen..jag grät så jag knappt kunde andas. Jag grät ut allt! Det var en befrielse..en befrielse för den lilla flickan i mig..den lilla flickan som inte kände sig älskad och hörd. Hon har fått gråta ut nu. Jag hoppas och önskar att det ska bli lättare för mig att gråta nu...att känslorna ska få utlopp direkt när jag känner dom.

Jag grät för mig och alla barn som inte känner kärlek och inte känner sig hörda. Dom står med öppna armar och ger och ger och ger...vi vuxna bara tar! Hur mycket skit av hårda ord och till och med slag, så står barnen där, med kärlek att ge! För dom ser oss, dom ser oss för vad vi egentligen är. Men barnen klarar inte hur mycket som helst. Tillslut stänger dom av. Och resan mot självförakt har börjat.

Jag är oerhört tacksam att jag bearbetar och renar mig nu. Inte hinner bli bitter och ångrar saker när jag är 50 istället.

TACK Gustaf för att jag fick ligga i din famn!