Ta ingenting personligt!

Nej, jag tar det inte personligt. Vad du än tänker, vad du än känner så vet jag att det är ditt problem och inte mitt. Det är ditt sätt att se på saker och ting. Det är inget personligt eftersom det är dig själv det handlar om, inte mig. Andra har sin åsikt som stämmer överens med deras trossystem, så ingenting som de tänker om mig handlar i själva verket om mig utan om dem själva.


Du kan säga till mig: "Miguel, det du säger sårar mig". Men det är inte det jag säger som sårar dig. Du har helt enkelt ett sår som jag snuddar vid med mina ord. Det är du som sårar dig själv. Jag kan omöjligt ta detta personligt. Inte därför att jag inte tror på dig eller litar på dig, utan därför att jag vet att du ser världen med andra ögon, med dina ögon. Du skapar en hel tavla eller en hel film i ditt sinne, och där är du både regissör, producent och huvudrollsinnehavare. Alla andra spelar biroller. Det är Din film.

Hur du ser på den fimlen är beroende av de överenskommelser som du har ingått med livet. Din synpunkt är din egen. Sanningen är bara din. Om du då blir arg på mig vet jag att det är dig själv du tampas med. Jag är en förevändning för din ilska. Och du blir arg därför att du är rädd, därför att du kämpar med fruktan.
Om du inte är rädd finns ingen risk att du blir svartsjuk eller ledsen.
Om du lever utan fruktan, om du älskar, finns det ingen plats för dessa känslor. Om du inte upplever några av dessa känslor är det logiskt att du mår bra. När allt omkring dig är som det ska, gör allting dig lycklig. Du älskar allting runtom dig eftersom du älskar dig själv. Eftersom du älskar dig så som du är. Eftersom du är nöjd med dig själv. Eftersom du är tillfreds med ditt liv. Du är tillfreds med en film du producerar, tillfreds med dina överenskommelser med livet. Du är tillfreds och du är lycklig. Du lever i ett lyckorus där allting är vackert och underbart. I detta lycksaliga tillstånd är varje vareblivning en kärleksakt.



Ur: Fyra grundstenar till ett bättre liv. Av Don Miguel Ruiz.