Grundfärg

Ja så är det. Allt behöver inte gå så himla fort. Även fast jag är en snabb person som gärna vill ha allt gjort samtidigt och gärna igår. 

Men när det gäller kroppen så måste det få ta den tid det tar, annars är risken stor att psyket slår bakut och motivationen tryter. 

Det är ju egentligen det svåraste med att forma om sin kropp, att låta det ta sin tid.  Såklart vill jag ha resultat, men det kommer med tiden. Sakta men säkert är det bästa. Försöker intala mig det nu innan jag sätter igång ordentligt. Tänkte mig att efter besiktningen hos barnmorskan i slutet av nov så vill jag börja på gymmet och sätta igång med kostschema. Jag blir nervös av att tänka på det, men jag ska klara det. För helt ärligt så är jag lyckligare i en lättare kropp med muskler. Det fina i allt är ju att insidan liksom kommer med på köpet när vi formar om utsidan. 

För det är väl inget att hymla med, att vara vältränad är nice! Att kunna sätta på sig kläder som sitter som en smäck varje gång, att se sig i spegeln och känna wow. Det Är faktiskt ganska så euforiskt. Yta och djup, allt på en gång...det är inget fel med att bättra på ytan, bara man inte glömmer grundfärgen!

Så nu vill jag njuta av att vara jag, nybliven, hormonstinn mor. Sen tar jag tag i lagren jag dragit på mig, så att den riktiga Maria kan komma fram igen. 

Pusssss

Kropp och knopp- Hormonträsket

Kaos i min knopp och en alldeles underbar liten människa. 

Jaha, då var jag här igen. I hormonträsket. När ett barn föds, föds även en hel del bergochdalbanehormoner! Jag var inte riktig beredd. Efter att endorfinerna avtog var det som att luften gick ur mig. Kvar är en känslig, ganska sur och gråtmild Maria.

Den skummaste känslan är att jag längtade efter förlossningen så länge och när hon kom så liksom var det bara över. Vad hände? 

Det är som när man var liten och längtade efter julafton och när julafton väl kom så var den över på ett kick och den där extaskänslan liksom bara var borta.

Det är nästan som en sorgeprocess, att bearbeta att jag aldrig kommer att få uppleva Stellas förlossning igen. Är en så otroligt stark upplevelse och jag upplevde Stellas förlossning väldigt starkt och medvetet. 

Det allt handlar om är att våga prata om det. Hur "tokiga" än känslorna är. Jag jobbar med det, att prata! Att ta upp känslan så fort den kommer och inte vänta med att säga något som stör mig eller känns fel. Gör jag det så slipper jag ju fundera och gräma mig över saker som allt som oftast inte är som jag tror. Även om jag vet att känslan är ologisk så finns den ju där, och blir då verklig. I och med det så måste den ändå tas på allvar och pratas bort! Annars växer den och blir en del av mig på alldeles fel sätt. 

Som sagt, jag jobbar på det! 

Idag har jag hur som tagit första steget ut i träningsvärlden igen! Jag har lånat Olga Rönnbergs träningsbok för nyblivna mammor! 

Kära nån, jag gjorde plankan! Och det var jobbigt! Haha! Tänk när jag tittar tillbaka på detta (när jag har magrutor) ;) och gör plankan över minuten med tårna i golvet och inte knäna! Gött mos! Jag SKA dit! 

Träning ger energi och liv. Jag är så tacksam att jag har motivation och känner glädje inför rörelse och motion. Träningen kommer att ta mig ur det negativa hormonträsket, det vet jag!

Kropp och knopp

Jag är en sån, en sån som går upp massor i vikt när jag är gravid. Ca 30 kilo varje gång. Denna gång vägde jag in mig tungt redan från början, därför blev slutsiffran rekordhög! När jag klev upp på vågen på förlossningen så stod det 111 kg! Fyyyy faaaan var min kommentar. Barnmorskan försökte vara snäll och sa - men du är ju gravid. 

Haha må så vara, men tung var jag. Nu efter ca 3 veckor är jag under hundra sträcket. 

Jag har ju klarat detta förr. Jag Vet att jag klarar det och motivationen till att träna är stark. 

Jag skrev för ett par år sedan. Att det där med att aldrig vara nöjd är en livstidsbeatraffning. Jag har varit där, i min toppform och ändå inte varit nöjd, bara sett skavanker och inte se framstegen. Att träna hårt äta rätt, bli vältränad och sedan ändå inte se det när jag tittar i spegeln! Vad är då vitsen med allt slit?? 

Nej, denna gång vill jag göra allt det, men med glädje, tålamod och med kärlek till min kropp genom hela resan. Att se målet framför mig utan att stressa. Ta en dag i taget och se resultaten med positivitet. 

Det kommer bli tufft vissa dagar. Men då får jag fokusera på att jag klarat detta förr! Allt går bara jag vill! 

Under allt det slappa finns ju mina muskler och bara väntar på att få användas.

Allt detta för att må bra innifrån och ut. Jag mår inte bra av att vara så här tung. Min kropp mår inte bra och mitt psyke mår inte bra. I dec kan jag börja lyfta på gymmet igen. Nu är det fokus på promenader och stabilitetsövningar för bålstyrkan. 

Mål 1: gå 5 km i hyfsat tempo! 

Från 111 till 70. Kom igen!! Bilderna visar att jag gjort det förr. Från missnöjd, deppig och överviktig. Till stark, glad och hyfsat nöjd. Som sagt så ska nöjdheten slipas till denna gång. 

Viktigast av allt är kärleken till mig själv och min kropp. Utan kärleken är musklerna inget att ha. Jag vill ha både och! 

När Stella kom till jorden

Nu är hon här. Efterlängtade Stella ❤️ Sista tiden kändes som år! Jag var tung, osmidig och väldigt full av vatten! 

Måndag natt började jag få värkar. Men dom var inte regelbundna, så inget att ringa förlossningen för. På tisdagen under dagen hände ingenting. Jag kände mig uppgiven och tänkte att jag skulle få gå gravid resten av livet! 

Jag valde att sova i soffan den natten ifall det skulle sätta igång. Hade värkar då och då, somnade mellan 00-01.30. Vaknade av värkar. Jag klockade dom men dom var så oregelbundna så jag struntade i det tillslut och tänkte att jag känner när det blir tätt mellan dom. 

Men jag han inte riktigt uppfatta att dom kom tätt. Helt plötsligt hjälpte inte något. Jag kunde inte ligga, sitta eller stå, jag ville helst flyga, men den färdigheten har inte jag :). Jag gick in till Gustaf som låg och sov. Klockan var nu ca 04.30. Jag väckte honom och sa att han måste ringa förlossningen för att jag kan inte prata! Han tyckte dock att han skulle ringa min far först. Det tar ca 35 min vanligtvis att åka från där far bor till oss, så Gustaf va smart som ringde honom först. Sen ringde han förlossningen som sa att vi kunde komma in. 

Jag hade fruktansvärt ont nu. Så ont hade jag inte med mina andra två när jag åkte in. Så jag visste nånstans att jag borde sagt till tidigare. Men nu var det som det var. Jag stod och skrek i sovrummet och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen av all smärta. Gustaf lotsade ut mig i bilen. Min far kom. Det tig honom ca 20 min att komma, så gasen hade nog varit i botten. Klockan var nu 04.55. Vi åkte in med mig bankandes i biltaket. Kl 05.10 var vi framme. Gustaf släppte av mig och skulle parkera. Jag fick stanna några ggr på vägen då kraftiga värkar kom. Att det tryckte på neråt gjorde det inte lättare. 

Två barnmorskor mötte upp mig och tog mig direkt till ett rum. Jag hade svårt att svara på alla frågor då jag hade så ont. Dom hjälpte mig att lägga mig i sängen och ta av mig på underdelen. Gustaf kom och dom undersökte mig. 6 cm var jag öppen. Jaaaa, jag var inställd på att vara öppen 1 cm, vilket egentligen var absurt med tanke på hur min kropp kändes :). Men efter Elias förlossning vågade jag inte hoppas på annat. 

Men nu var jag alltså öppen 6 cm. Jag fick lustgas och sög i mig för glatta livet. Hjälpte inte mycket, men fick mig att slappna av iallafall. Kl var nu ca 05.40. Vattnet gick. Dom hade svårt att hitta Stellas hjärtslag och dom fick inte dit grejen på Stellas huvud heller. Så läkare kom in oxå, gjorde ultraljud. Allt var otroligt obekvämt, ville inte att någon tog på mig alls nu när värkarna mer eller mindre kom konstant. Stella sprattlade som tusan där inne, så vi visste att hon var ok. 

Jag ser att BM tar fram bordet med alla redskap och att dom tar på dig förkläden. Jag tänkte för mig själv att det var konstigt, sånt gör dom ju när barnet ska komma ut. Plötsligt när jag drar i mig lustgasen så kommer urdjuret fram och dom välkända brunstiga lätena kommer ur mig ( ni som fött barn vet vad jag menar) Va?? Ska jag krysta nu?? Jag fattade ingenting. Min kropp fattade, men inte mitt psyke. Jag var nu helt öppen. Kl är ca 06.00. Jag har alltså öppnat mig sista 4 cm på en kvart. 

- Följ kroppen! säger BM. 

Ok, jag krystar alltså. Bara att hänga med. Finns liksom inget annat val. Lustgasen tog dom bort, upp med benen i stöden och fram med handtagen att dra i. Stella ville ut, och det med fart. Jag kände allt så tydligt och så klart. Hela vägen ner och ut kände jag. Det var läskigt som tusan. Att få ut något som i mitt psyke inte alls kan komma ut där nere. Att helt och hållet lita på att kroppen gör det den ska, att lita på BM som sa åt mig att ta i, att lägga hakan mot bröstet och pressa ut mitt barn. Jag var livrädd samtidigt som jag var starkast i världen. 06.15 kom hon ut! Det enda jag  sa var att jag fattar ingenting, jag skulle ju vara här i 19 timmar!! Är hon redan här?? På 45 min!! Allt var överväldigande. Vi skulle ju hinna instagramma jag och Gustaf. Vi skulle ju gå runt här, kanske äta lite och hinna prata. Vi hann inte med något sådant. Vi kom dit och helt plötsligt var hon ute. 3:an blev verkligen inte som någon av dom andra förlossningarna. 

Samtidigt som det var skönt att hon kom ut så snabbt så var det så ofattbart för mitt psyke. Jag tror inte jag förstod förens dagen efteråt. 

Nu är hon iallafall här och vi mår bra. Jag är trött och känslig. Men så är det ju. 

Barnmorskorna var underbara och Gustaf sa alla de rätta sakerna ❤️ Tack! 

Jag längtade sååå och plötsligt var hon här och nu ska jag inte uppleva en förlossning igen. Är mycket blandade känslor i det. Vill uppleva det igen, men samtidigt inte. Är ett mirakel varje gång och jag är lyckligt lottad som har fått uppleva detta 3 ggr nu. Tacksam!

- Maud Anna-Lisa Stella Eklöf. 4290g och 51cm. Välkommen till jorden ❤️🙏